Silverryggarna närmar sig pensionering

Silverryggarna närmar sig pensionering

2014 – 02 – 26 / Svensk Kirurgi / Volym 72 / Nr 1 / 2014

Svensk kirurgi har under 1900-talet byggts upp av en kår med hårt arbetande kirurger med mycket stor operativ bredd och kompetens. Tidevarv komma och tidevarv gå. Den riktigt breda och omnipotenta kirurgens tid är numera nästan helt passé. Subspecialisering och centralisering har ritat om den kirurgiska kartan drastiskt, och för att förstå dagens diskussion om nivåstrukturering måste man sätta in den i sin rätta kontext med dess bakomliggande historia.

EVA ADAUKTUSSON
eva.adauktusson@lj.se
Värnamo

Det var min första appendektomi. Jag kommer inte ihåg om det var en man eller kvinna, men jag minns att Arild Stubberöd, vår verksamhetschef, skulle assistera mig. Det var med både bävan och med upphetsning som vi med höjda händer steg in på operationssalen. Som alltid när Arild kommer in på salen, var stämningen god. Lugn. Avslappnad. Typ; ”inget ont kan hända”. Lärlingen och mästaren. Frågor; – Hur lägger jag snittet? – Öppna i sprickriktningen, växel snitt. McBurneys punkt.

Och så, efter en mycket god stund, var vi inne i buken. Men var var appendix? Ett svagt visslande från Arild, nu var nog tålamodet slut. Ett långt nger ner, eller två, så var blindtarmen ute. Och så Arilds förkla ringar under gång; – Du gör så här vad. Och så här. Så enkelt. Preparatet utförska at. Appendix avligerad med tobakspungsutur och en zsutur.

Jag tittade på mina händer. Satt tummarna verkligen mitt i?

Kirurgi före centraliseringens era

Apropå nivåstrukturering. Det här är berättelsen om en kirurg som sett och gjort det mesta under sina 45 år inom kirurgin. Opererat brutna lårbenshalsar, gjort pan kreasresektioner, förlöst bebisar via kejsarsnitt, thorako tomerat och tarmresecerat.

Men vänta lite, hur började det? Hur kom det sig att du valde läkargärningen?

– Det hade min mamma bestämt, småskrattar Arild Stubberöd, men man anar att det ligger en gnutta san ning i det sagda. Uppvuxen i Oslo. Pappa tandläkare. Arild övertalades av en gammal klasskamrat som börjat läkarlinjen i Groningen i Holland, att söka där. Sagt och gjort. Han kom in. All undervisning skedde på holländ ska.

– Kunde du holländska? frågar jag.

– Nej, men jag tillhör den generation som lärde mig psalmverser utantill. Till den första tentan i cytologi app licerade jag den kunskapen. Jag memorerade allt. Och, tillägger han, så blev det mycket bio, i princip dagligen. De hade holländsk textning.

Också ett sätt att lära sig på…. Det blev toppbetyg på cytologitentan.

Första vicket på odelat lasarett

Efter tre och ett halvt år kom han till Sverige.
– Under studietiden hade jag vikarierat som underläkare på Ullevåls sjukhus. Senare blev det Flens lasarett, som var ett så kallat odelat sjukhus, berättar Arild. Vi opererade både ortopediska och allmänkirurgiska patienter.

– Men, försöker jag, fick DU operera blindtarmar, ljumskbråck och varicer som icke examinerad vikarie???

– Ja, svarar han.
– Vem lärde dig?
– Där var en dansk vikarie, han hade varit där en månad längre…

Med dagens mått mätt låter det en smula skrämmande. Eller som när han själv, under den här perioden insjuknade i en appendicit:

– Enär narkosläkaren var på kräftskiva frågade de mig om jag accepterade en barnmorska som narkosgivare. Premedicinerad som jag var tackade jag ja….

Silverryggen Arild Stubberöd i klinisk högform.

Stora operationsvolymer tidigt

Efter legitimationen arbetade Arild Stubberöd som underläkare på kirurgkliniken i Vänersborg i knappt två år och därefter gick ytten, via barnkirurgkliniken på Kronprinsessan Lovisas sjukhus samt S:t Görans sjukhus, till kirurgkliniken på Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm. Där stannade han drygt tre och ett halvt år.

– Vi hade enormt mycket operationer på Sabbatsberg. Med 180 vårdplatser var det Sveriges största kirurgklinik.

– Vi opererade allt, fortsätter han; frakturkirurgi, all mänkirurgi, thorakala ingrepp, gastrektomier, esofagus, urologi. Så, man ck ju träna…

– Som underläkare skötte man själv en avdelning på 30 patienter med in och utskrivningar, ronder två till tre gånger per dag samt operationer. Och på det jourarbetet.

Dock kunde man tydligen på den tiden, under nattjouren, säga till akutpersonalen att; ”Nu går vi och spelar pingis och bastar och kommer lite senare”. Patienterna väntade.

See none, do one

Hur var det nu, sade du inte att du även gjort kejsarsnitt?

– Under mina år på Sabbatsberg blev jag tillfrågad av en kollega om jag kunde ersätta honom under några sommarveckor på Åland.

Två dagar innan han reste dit ck han reda på att han skulle vara bakjour på gynkliniken vartannat dygn. Så vid en lunch på sjukhuset frågade Arild en välvillig kollega:

– Hur gör man kejsarsnitt?
Kollegan tog fram en pappersservett och illustrerade i stora drag upp hur det går till. Arild åkte till Åland och första natten kom larmet: patient med placenta previa, akut snitt. ”Servettinstruktionen” fungerade, snittet gick bra.

Livet har sina vägskäl

Under den här tiden i Stockholm, var Arild själv små barnsförälder. Hur klarade du av att kombinera jobb med familjeplikter?

– Ia, min hustru, var hemma, svarar han. Annars tror jag aldrig det hade gått.

Han var nu specialistunderläkare på Sabbatsbergs sjukhus. Då kom förfrågan från kirurgkliniken i Uppsala. Fanns intresse för en tjänst samt forskning som skulle leda till disputation?

– Min hustru och jag pratade mycket om det. Hur skulle vi göra? Vi visste att det skulle innebära jobb, jobb och åter jobb och lite tid för familjen. Jag hade sett hur det gick för några andra kolleger, med äktenskap som kraschade.

Nästan samtidigt kom en fråga från en kollega han arbetat med i Vänersborg, Helge Hellsten. Denne var nu verksamhetschef i Värnamo och undrade om Arild var intresserad av att förstärka kliniken.

– Ia och jag åkte till Värnamo. Vi visades runt. Det skulle byggas nytt sjukhus, vi blev erbjudna tomt. Vi funderade; avhandling med stenhårt akademiskt liv, eller mer direkt klinisk verksamhet?

Valet föll så småningom på Värnamo.

Fick bekänna färg i Småland

Det var dock ingalunda en dans på rosor i Värnamo med bakjour varannan dag, tre avdelningar, 100 vårdplatser, en överläkare – Helge Hellsten, en biträdande överläkare – Arild Stubberöd samt tre underläkare.

– När vi något år senare ck ytterligare en överläkare och jag ”bara” var bakjour var tredje dygn, tyckte jag det kändes ok.

Retrospektivt är det intressant att se statistiken: 1974–1975 var bemanningen på kirurgkliniken i Vär namo två till tre specialister och två STläkare. Antalet operationer på centraloperation var 5 000. År 2013 har kliniken sammanlagt 17 specialister/ STläkare och anta let operationer är detsamma.

– Visserligen utförs idag er avancerade operationer, men den operativa mängdträningen blir klart lidande, säger Arild.

Förutom kliniskt arbete har det blivit åtskilliga publi ceringar under årens lopp, varit medförfattare och han har agerat moderator med mera.

Nivåstruktur – sett med perspektiv

Så till ett aktuellt ämne; Vad har du för synpunkter på nivåstrukturering?

– Det finns ett skråtänkande inom kirurgin. Kirurger vid stora sjukhus är ”bättre och finare”. Om detta beror på sjukhusbyggnadens storlek är oklart. Men det är en stark trend mot big is beautiful, säger han och fortsätter:

– De små sjukhusen får jobba i motvind trots att
de är e ektiva. Den avoga inställningen bland kolleger varierar, men på vissa kliniker är den uttalad och yttrar sig med rent nedsättande uttalanden. Detta bäddar ej för konstruktivt samarbete.

Han anser att subspecialiseringen leder till problem för akutsjukvården och kanske måste lösas med er jour linjer.

– Detta gäller alla sjukhus, och utgör ett hot mot
de små sjukhusen. Medlen kan komma att tas därifrån. Den pågående diskussionen är en stark orosfaktor på de mindre sjukhusen.

– Så länge man klarar sitt uppdrag är det OK, men misslyckas man bör det ske på ”rätt nivå”…

När det gått fel

Så till en oundviklig fråga; komplikationer. – Hur har du hanterat det?

– Ja, svarar han och tänker sedan högt; vem har jag pratat med? Jag har nog känt mig ganska ensam emel lanåt, saknat jämbördiga att diskutera med.

– Som chef har man en skyldighet att bistå yngre läkare vid lex Maria fall och anmälningar. Vi äldre läkare behöver ta stöten och hjälpa kollegerna när de skall for mulera sina försvar. Det nns inte mycket som kan upp levas så förödande som en anmälan.

– Fråga vederbörande; när vill du prata om det? Skall vi dra lärdom av en komplikation, måste vi samtala om det.

Blev vägvalen de rätta?

– Och nu, med facit i hand, skulle du valt samma specia litet idag?

– Ja, svarar han utan tvekan. Jag skulle valt kirurgin. Det nns en fascination i det där att komma in på ett akutvårdsrum eller operationssal där allt ter sig kaotiskt och försöka bringa ordning i kaos. Jag tror att vi kirurger inte gillar detaljplanering, stämpelklocka, styrning. Vi kräver självbestämmande.

– Men, tillägger han och tittar ut över snön som singlar ned utanför fönstret, som diskussionen går idag, skulle jag nog valt de femtio åren i Uppsala för att full följa en avhandling.