Kirurgprofessorer – lärare med mandat att utbilda alla utom just kirurger

2014-05-07/ Svensk Kirurgi / Volym 72 / Nr 2 / 2014

I Sverige har universiteten och kirurgprofessorerna ingen tydlig roll i specialistutbildningen av kirurger. Martin Björck, professor i kärlkirurgi i Uppsala, och professorsrepresentant i SKFs utbildningskommitté, kallar detta en anomali och utmanar sina kollegor att beskriva hur professorerna kan få en roll i den framtida ST-utbildningen, såväl regionalt som nationellt.

MARTIN BJÖRCK
martin.bjorck@pp.se
Uppsala

I Sverige är AT och specialistutbildning av läkare organiserad genom landstingen, det vill säga de som är ansvariga för sjukvården. Inspektionen av huruvida de som har utbildat sig har nödvändiga kunskaper görs av Socialstyrelsen. Universiteten är ansvariga för läkarnas grundutbildning, liksom för forskarutbildning, forskning och utveckling.

Pedagogisk kompetens vid ST

Det kan förefalla adekvat att de som är ansvariga för sjukvården utbildar de specialister som behövs för verksamheten, och det har sannolikt vissa fördelar. En nackdel är dock att den pedagogiska kompetens som finns på universiteten inte utnyttjas vid utbildning av specialister. Någon examination av specialister förekommer inte heller, vilket hade varit mer naturligt med en utbildning kopplad till högskoleväsendet. Även om det ryktas att Socialstyrelsen ämnar anställa pedagoger inom projektet KUST (kurser under ST) så har vi ännu inte sett några resultat av detta.

Det är anmärkningsvärt att en myndighet som under lång tid haft ett så påtagligt utbildningsansvar hittills helt har saknat pedagogisk kompetens.

Potemkinkuliss

Problemet är kanske allra tydligast när man ser hur Socialstyrelsen ska bedöma ansökningar om specialistkompetens. Denna uppgift, som ur ett patientsäkerhetsperspektiv borde baseras på en värdering av de kunskaper och erfarenheter som den sökande har, förvandlas till en juridisk Potemkinkuliss. Som extern granskareavenspecialistutbildningi kirurgi– eller andra opererande specialiteter – får man inte ens begära att få veta vilka ingrepp läkaren har utfört. För oss kirurger är det självklart att man upprättar en loggbok över vilka operationer en utbildningsläkare har utfört med assistens, och på egen hand, för att utvärdera utbildningen, men för en jurist är det helt utan intresse.

Utbildning som kommit i kläm

När huvudmannen för sjukvården är ansvarig även för att utbilda specialisterna uppstår en intressekonflikt mellan utbildning och produktion, där vi alla vet att utbildningen inte alltid drar det längsta strået. Konflikten har ställts på sin spets på senare år när landstingen har valt att privatisera en stor del av vardagskirurgin, utan att avtala om utbildningskrav, vilket har resulterat i en kris för kirurgisk utbildning på många håll i landet.

Universitetsutbilda ST-läkarna

Måste det vara så här? Naturligtvis inte, detta är snarare en anomali. Specialistutbildningarna för sjuksköterskor genomförs som universitetskurser, med examinationer. I Finland, och i många andra länder, organiseras specialistutbildningen av universiteten. Även om de också har en stor andel av utbildningen förlagd till länssjukhus. Detta är gynnsamt för att stärka de regionala nätverken, liksom för att få till stånd en allsidig utbildning. Det borde vara lika självklart att en kollega som specialistutbildas på ett universitetssjukhus gör en period av sin utbildning på ett mindre sjukhus, som tvärtom.

Vad har denna bild med kirurgisk utbildning att göra, undrar den uppmärksamme läsaren? USS Nevada var ett av flera skepp som skadades svårt vid japanernas attack mot Pearl Harbour, 1941. Genom att kaptenen lyckades köra upp fartyget på ett grund kunde dock skeppet och stora delar av besättningen räddas, ett klassiskt exempel på Damage Control strategin.

Regionalt mer engagerad professor

En av nackdelarna med den svenska modellen är att kirurgprofessorer i allmänhet är mer engagerade i grund- utbildning av studenter, och i forskarutbildning, än i specialistutbildningen av framtida kirurger. I en hårt ansträngd vardag blir det naturligtvis lätt så att man prioriterar de åtaganden som är obligata, framför mer frivilliga uppgifter. Även om man som professor ofta deltar i genomförandet av ST- och KUB-kurser, så saknar man ett regionalt ansvar för specialistutbildningen. Det hade annars varit en självklar uppgift för landets kirurgprofessorer att fungera som ett slags regionala studierektorer med uppgift att bevaka den akademiska nivån på utbildningen i den egna regionen.

Katt bland hermeliner

Det har varit svårt att rekrytera en kirurgprofessor till utbildningskommittén i Svensk Kirurgisk Förening, som har kunnat prioritera uppgiften på ett rimligt sätt. Sedan drygt ett år tillbaka har det blivit en katt bland hermelinerna, en professor i kärlkirurgi som professorsrepresentant. Den kirurgiska och den kärlkirurgiska utbildningen är å andra sidan starkt sammankopplade, så det är förstås ingen nackdel att ha en kärlkirurg med i utbildningskommittén. Det är dessutom särskilt viktigt i det skede vi nu befinner oss, då kärlkirurgin ska omvandlas från gren- till basspecialitet, att kopplingen mellan de två specialiteterna vidmakthålls.

Öka professorernas deltagande

Mitt syfte med denna artikel är att initiera en debatt om hur vi kan stärka kirurgprofessorernas engagemang i specialistutbildningen. Hur ska det praktiskt gå till? Vilka är de viktigaste frågorna att adressera? Vilka frågor kan man jobba med regionalt, vilka bör vi kraftsamla kring för att få en förändring på nationell nivå? Jag har föreslagit att frågan ska diskuteras på professorsmötet under Kirurgveckan i Karlstad, och hoppas att denna artikel kan vara början på en debatt i frågan. Förhoppningsvis svarar mina kollegor med vändande post och berättar hur ni har arbetat med att stärka specialistutbildningen i er region, och vilka visioner ni har för framtiden.

Alea iacta est!