Ett inskickat manus – är granskaren din vän eller ovän?
2015-02-04 / Svensk Kirurgi / Volym 73 / Nr 6 / 2015
I vår belysning av vetenskapligt arbete har turen nu kommit till kritisk granskning av vetenskapliga arbeten för en tidskrifts räkning, så kallad peer-review. Denna centrala del i det internationella forskningsarbetet är oavlönat och kan kännas otacksamt då meriteringsvärdet är begränsat. Peter Naredi, med stor erfarenhet av granskningsuppdrag, beskriver i denna artikel vad en reviewer tittar på och hur en bedömning av ett manus går till. Han betonar också fördelarna med att åta sig detta hedersuppdrag, om man blir tillfrågad.
Peter Naredi
peter.naredi@gu.se
Göteborg
Någon gång i veckan kommer det ett e-mail med en förfrågan om jag vill granska ett inskickat manus för en tidskrift. I slutet av mailet har man skickat med abstraktet och ibland förekommer även namnen på författarna. Då kan man fråga sig varför just jag valts ut att vara granskare (reviewer). Oftast är det nog för att jag finns med på en lista över tidskriftens granskare. Det har blivit vanligare att de som skickar in manus själva får föreslå några granskare. Roligast är det när en redaktör har funderingar på om ett manus ska accepteras eller inte och speciellt ber om att få en granskning.
Bra att tacka ja
Det finns många som tackar nej till granskningsuppdrag men granskningarna fyller en viktig funktion för att försäkra en hög vetenskaplig kvalitet på de arbeten som publiceras. Därför tycker jag att man generellt Forskningens år ska tacka ja till granskningsuppdrag. För de yngre medarbetarna som blir tillfrågade är det dessutom en nyttig erfarenhet att kritiskt granska vad andra gjort. Man får också en uppfattning om vad andra sysslar med inom ämnesområdet.
Med detta sagt så brukar jag läsa abstraktet som följer med mailet från redaktören. Om det inte är helt fel område för mig tackar jag ja och på några sekunder dyker det upp ett nytt mail som ger mig tillgång till hela manuset och en bedömarvy. Alla tidskrifter vill att man som granskare skriver ett utlåtande med positiva och negativa kommentarer så att manuset kan förbättras. Som granskare ska man dessutom ange om manuset bör accepteras eller inte. Det är förstås redaktören som avgör detta och för att manusförfattarna inte ska bli alltför molokna så kan det vara bra att veta att tidskrifter med medelhög impaktfaktor oftast avvisar runt nittio procent av manusen.
Helhetsbedömningen viktigast
Som granskare skriver jag ett omdöme om manuset till redaktören. Det är kortfattat och jag motiverar där min syn på manuset och om det är motiverat att acceptera det eller ej. Sedan skriver jag en mer detaljerad bedömning riktat till författarna. Jag börjar med de viktigaste synpunkterna och preciserar mig så mycket att författarna kan använda sig av mina synpunkter för att förbättra manuset. Om manuset efter revision ska accepteras vill jag att tydliga brister i manuset ska rättas till. Om något är oklart ställer jag en rak fråga som de måste kunna besvara i ett reviderat manus och i det svar de har till redaktören. De flesta manus har även en rad småfel. Det kan vara grammatiska fel, syftningsfel, och tabeller. Dessa småfel har ingen betydelse för min helhetsbedömning av manuset men om jag ändå noterat dem är det lika bra att påpeka dessa fel i slutet av bedömningen.
Finns en tydlig hypotes?
Vilka är då de viktiga ingredienserna i ett bra manus? Viktigast är alltid den vetenskapliga kvaliteten. Det ska finnas en tydlig hypotes och sedan ska det framgå hur denna hypotes prövas. Att bara redovisa data eller ett fynd innebär utan undantag att jag avrå- der från publikationer. Hypotesen behöver inte vara märkvärdig men den ska vara intressant och relevant för ämnesområdet. I Sverige har vi en stor fördel av att ha bra nationella kvalitetsregister och dessa används inte minst av oss kirurger i olika forskningssammanhang. Om hypotesen och frågeställningarna är intressanta och viktiga har ett registerarbete goda möjligheter att få en positiv bedömning men utan hypotes hjälper det inte att ha det bästa registermaterialet i världen.
Frågeställningarna är viktiga och det är viktigt att manuset fokuserar på dessa. Ett svagt manus saknar ofta en sammanhållen tråd och det blir oklart varför författarna har använt vissa metoder eller varför manuset presenterar vissa data medan andra viktiga data saknas. I ett bra manus återkommer författarna i diskussionen till sin hypotes och sina frågeställningar. De resultat man erhållit jämförs och värderas med andra publikationer och i slutet av en diskussion är det alltid intressant med viss spekulation om vad de uppnådda resultaten kan innebära för ämnesområdet och för framtida forskning. Medan material och metoddelen oftast visar hur vetenskapligt skickliga författarna är så är det i diskussionsdelen av ett manus som jag utläser hur väl författarna kan ämnesområdet och i vilken utsträckning de klarar av att analysera och reflektera över sina resultat.
En bra titel och ett bra abstrakt lockar läsare och är därför viktiga att lägga ner tid på. Men i min bedömning som granskare är de mindre viktiga för min rekommendation om ett manus ska accepteras eller inte. Däremot tycker jag att man som granskare ska lämna synpunkter som kan förbättra dessa delar. I introduktionen är det viktigt att jag enkelt kan hitta en hypotes och frågeställningar.
Kvalitet före kvantitet
De delar som måste vara av hög vetenskaplig kvalitet är Material och metoddelen samt resultat. I ett bra manus redogör författarna tydligt vilket material man har tillgång till och hur metoderna använts. Här gäller det att använda relevanta metoder och det är en fördel om de är välkända och validerade. Det är viktigt att resultaten har relevans för att kunna värdera hypotes och frågeställningar. Alltså är det inte hur mycket data man har utan kvaliteten och innehållet i data som är av betydelse.
Orginalitet och nyhetsvärde (det som på engelska kallas novelty) är avgörande för hur jag ställer mig till ett manus som i övrigt håller god vetenskaplig kvalitet. Om flera andra publikationer redan visat samma resultat som det manus jag läser så tycker jag inte att det ska publiceras i en bättre tidskrift. Det behöver inte vara en världsrevolutionerande hypotes men det ska vara en hypotes som känns spännande och/eller väldigt relevant för ämnesområdet. I ett manus med en orginell hypotes behöver inte särskilt mycket data presenteras. Det viktiga är att data gör det möjligt att bedöma hypotesen. En kirurgisk frågeställning ska ha ett nyhetsvärde och om författarna har en bra hypotes och presenterar bra kvalitet på data finns det goda möjligheter till att manuset accepteras.
Avslutningsvis vill jag ge en eloge till svenska kirurger. Som grupp producerar vi många bra vetenskapliga manus. Det som utmärker svensk kirurgi är att vi har en bredd med hög kvalitet på forskning som bygger på våra kvalitetsregister, kliniska studier och grundforskning. I flera ledande kirurgiska tidskrifter är acceptansgraden väldigt hög för de manus svenska kirurger skickar in. hänvisningar som inte stämmer eller fel rubriker i figurer