Konsten att skriva ett vetenskapligt manus

2015-02-10 / Svensk Kirurgi / Volym 73 / Nr 1 / 2015

På gott och ont bedöms vetenskaplig produktion idag i stor utsträckning med bibliometriska mått, det vill säga mängden publicerade artiklar samt citeringsgrad av desamma. Oavsett hur välplanerad och skickligt genomförd en studie kan vara, är kvaliteten på manus avgörande för möjligheten till publikation i en välrenommerad tidskrift. David Bergqvist har en av landets mest omfattande vetenskapliga produktioner och stor erfaranhet av bedöming av manuskript genom sitt mångåriga arbete som huvudredaktör för Europan Journal for Vascular and Endovascular Surgery. Anders Wanhainen har en mycket stor erfarenhet av att publicera, reviewer-granska och bedöma vetenskapliga artiklar. Här delar de generöst med sig av sina kunskaper i denna konst.

DAVID BERGQVIST
david bergqvist@surgsci.uu.se
Uppsala

ANDERS WANHAINEN
anders.wanhainen@surgsci.uu.se
Uppsala

För skribenter av alla kategorier kan det ibland vara värdefullt att fråga sig dels varför man skriver, dels hur man skriver. Den första frågan skulle kräva en egen betraktelse och avsikten med den här essän är att reflektera över hur vi tycker att en vetenskaplig artikel ska skrivas. Vi utgår här från hur artiklar konventionellt är disponerade och inriktar oss på originalartiklar, inte systematiska översikter eller bokkapitel. Vidare utgår vi från att man gjort sin studie och står inför att redovisa resultaten. Vi förutsätter också att man konsulterat tidskriftens författarinstruktioner och de guide-lines som idag alltmer styr hur studier ska redovisas.

Många tidskrifter kräver att prospektiva kliniska studier registreras i öppna databaser (t ex www.clinicaltrials.gov; www.controlled-trials.com) enligt ICMJE-riktlinjer, och registreringsnumret ska vanligen redovisas i abstraktet. För randomiserade studier används ofta CONSORTdokumentet (www.consort-statement. org/extensions), för observationsstudier STROBE (www.strobe-statement. org) och för experimentella studier ARRIVE-guidelines. Studiedesign och genomförande är en egen vetenskap och avhandlas inte här. Våra tankar baseras på eget författarskap, ett stort antal revieweruppdrag och nioårig erfarenhet (DB) som huvudredaktör för Europan Journal for Vascular and Endovascular Surgery.

Titel

Titeln bör vara kort och samtidigt intresseväckande, gärna med en ”journalistisk knorr”, dock utan att göra våld på innehållet och frestas till banalitet. Ibland ser man titlar i form av en fråga, vilket vi tycker att man ska undvika.

Introduktion

Introduktionen ska vara kort och ska definiera de kunskapsluckor som existerar och som den aktuella uppsatsen avser belysa. I en originalartikel finns det ingen anledning att ge hela den historiska, vetenskapliga och vetenskapsteoretiska bakgrunden. Det är alltför vanligt med ett inledande stycke av lärobokskaraktär. Det är i stället rimligt att anta att läsaren av en artikel om exempelvis esofaguscancer vet att det är en farlig sjukdom eller att appendicit är vanligt. Försök därför att gå mer rakt på sak. En intellektuell utmaning är att formulera inledningen så att den uppmärksamme och insatte läsaren själv kan formulera arbetets frågeställningar och målsättning. Inledningen bör således utmynna i en eller ett par distinkta frågeställningar, som senare ska besvaras i konklusionen. Inte sällan ser man artiklar med väl formulerade frågeställningar men konklusioner som svarar på något annat. Detta borde inte förekomma med observanta redaktörer.

Man bör i görligaste mån endast använda etablerade förkortningar och undvika andra förkortningar eller egna påhitt. Om nödvändigt av till exempel utrymmesskäl ska inte etablerade förkortningar klart definieras. Man bör inte konstruera en förkortning som redan har en användning men nu med en helt annan betydelse. Det leder bara till förvirring.

Material

Återigen, kort är bra. Materialet ska emellertid vara så väl beskrivet och distinkt definierat att läsaren omedelbart får en bild av författarens utgångspunkt. Här kan tabeller vara att föredra. Beskriv hur urvalet gjorts och vilka källor (databaser, register etc) som använts. Ibland kan det vara svårt att avgöra vad som är ett resultat och vad som är en materialredovisning. En tumregel är att principen beskrivs i materialdelen (t ex ”alla patienter som opererades för rupturerat aortaaneurysm 2005–2013 och som registrerats i Swedvasc identifierades”) medan utfallet redovisas i resultatdelen (t ex ”totalt identifierades 900 patienter som opererats för rupturerat aortaaneurysm”).

Vetenskapligt skrivande kräver mycket färdighetsträning och många manusversioner kommer att hamna i papperskorgen.

Metodik

Metoddelen är viktig och ska vara så detaljerad att studien i princip kan upprepas och förstås av andra. Det ska finnas nyckelreferenser om man använder etablerade metoder, helst inte sekundärreferenser. Eventuella metodologiska variationer och modifikationer måste klart framgå. Metodiken är ju helt avgörande för uppnådda resultat och måste därför vara kristallklar. Den statistiska analysen skulle kräva en egen betraktelse. Låt det här räcka med att påpeka att man i kliniska jämförande studier gör alldeles klart vilka utfallshypoteser man har utgått från när man har beräknat erforderlig populationsstorlek. Man bör också i förväg klargöra om man avser att göra interimsanalyser och vad dessa i så fall bör medföra avseende studiens fortsättning eller avbrytande. I kliniska studier bör det finnas oberoende data- och säkerhetsgranskare.

Resultat

Vårt mantra är att skriva kort. Resultatdelen ska inte innehålla referenser och inte någon diskussion eller värdering av resultaten. Som junior forskare kan det vara frestande att försöka föra en diskussion redan i resultatdelen. Resultaten ska stå på helt egna ben och eventuella värderingar ska komma i diskussionen. Resultat kan med fördel redovisas som tabeller, figurer och diagram. När man använder illustrationer finns det ingen anledning att upprepa dessa resultat i texten. Ett undantag kan möjligen vara om man funnit något som är särskilt intressant och som man därför vill poängtera extra. Framför allt i kliniska studier är en redovisning och analys av bortfall viktig. Detta påverkar studiens generaliserbarhet. Ett allt för stort bortfall eller allt för rigida exklusionskriterier minskar möjligheterna att dra mer generella slutsatser.

Diskussion

Diskussionen kan gärna starta med en sammanfattning av de viktigaste fynden och om man funnit något som sannolikt kommer att stå sig under överskådlig tid. Intressanta fynd bör diskuteras i relation till andra forskares resultat. Man ska försöka förklara diskrepanta resultat, men det finns ingen anledning att argumentera mot andras fynd. De kan ju faktiskt vara lika korrekta som ens egna. Den intelligente läsaren får stå för den analysen och bedömningen. Det är värdefullt att summera styrkor och svagheter med studien, och en del tidskrifter kräver också en dylik analys. Om inte annat kan det vara viktigt att för egen del analysera resultatens bärighet utifrån studiens styrkor och svagheter. Man bör ställa sig frågan om studien har gett upphov till nya viktiga frågeställningar, och när det gäller kliniska studier också i vilken mån studiens resultat kan tänkas få praktisk betydelse för våra patienter.

Konklusion

Som antyddes inledningsvis ska konklusionen i görligaste mån motsvara de frågeställningar som var studiens syfte. Konklusionen ska inte – vilket man ofta ser – vara en sammanfattning eller ett abstrakt. Det brukar de flesta tidskrifter ha som speciella rubriker.

Klinisk relevans

Många tidskrifter vill numera ha ett separat stycke om den kliniska relevans som studiens fynd kan väntas få. Det ska i så fall vara ett kort stycke, som sammanfattar fynden på ett högre plan, och man ska inte skriva ett miniabstrakt.

Sammanfattning

Vi menar sammanfattningsvis att klarhet i tanken leder till klarhet i skrivandet och därmed möjlighet att skriva kortfattat och distinkt utan att göra avkall på innehåll och förståbarhet. Språket får gärna vara torftigt och redovisningen ska vara systematisk på gränsen till upprepande. När man bläddrar igenom vetenskapliga tidskrifter är det framför allt i inledning och diskussion som mycket upprepas och som egentligen inte är nödvändigt. En stor del av upprepningarna kan till och med definieras tillhöra vår gemensamma kunskapsbank. Man ska vara medveten om att oerhört mycket av det som skrivs dels är en upprepning av vad andra redan skrivit och dels är av undermålig vetenskaplig kvalitet. Efter 15 års arbete i SBUs vetenskapliga råd (DB) stod det klart att oberoende av frågeställningar och ämnesområde (från psykiatri till tandvård och allt däremellan) är endast mellan fem och tio procent av vad som skrivits i ämnet av så pass rimlig vetenskaplig kvalitet att det kunde gå vidare till en detaljgranskning och ge underlag för evidensgradering.

Vår rekommendation är alltså att göra bra studier, vilket givetvis är självklart för alla läsare av Svensk Kirurgi, och när det kommer till redovisning och artikelförfattande: tänk klart, skriv kort och konkludera distinkt!

Ett motto skulle kunna lånas från språkvårdaren Erik Wellander (han som skrev ”Riktig svenska” 1939): Skriv klart, skriv kort, skriv enkelt, skriv svenska – nu för tiden blir det väl oftast engelska. En professionell språkgranskning brukar avsevärt förbättra språket men det är i så fall viktigt att man kontrollerat att sakinnehållet inte ändrats.

Lycka till med skrivandet!