Markörbaserad journalgranskning är inte till för att skuldbelägga sjukvårdspersonal!
2015-06-22 / Svensk Kirurgi / Volym 73 / Nr 3 / 2015
Ordval har betydelse. Med anledning av en debattartikel i förra numret av Svensk Kirurgi får vi i detta nummer fler synpunkter om ordval och förklaring när det gäller oönskade händelser i vården. Hur får vi bästa möjliga redskap för att förbättra vården för våra patienter? Ett omfattande arbete för att besvara den frågan står Jon Ahlberg och Rune Sjödahl för, och bemö- ter här en del av de synpunkter som kom fram i förra numret av tidningen.
JON AHLBERG
jon.ahlberg@patientforsakring.se
Stockholm
RUNE SJÖDAHL
rune.sjodahl@regionostergotland.se
Linköping
Per-Olof Nyström (PON) skrev i förra numret av Svensk Kirurgi ett debattinlägg med utgångspunkt från en rapport från SKL med rubriken Skador i vården – skadeområden och undvikbarhet – markörbaserad journalgranskning januari 2013 – juni 2014. I Svensk Kirurgi nr 1/2015, sid 16–21 har vi redovisat ett uttag ur denna rapport, i vilken 3301 kirurgiska vårdtillfällen specialgranskats. Även om PON inte specifikt pekar ut denna delrapport, vill vi bemöta inlägget utan att onö- digtvis upprepa det vi tidigare skrivit.
Att sjukdom per se, liksom behandling av densamma, kan orsaka det PON kallar oönskade händelser är en självklarhet. Att dessutom ha sviktande funktioner till följd av akut sjukdom, hög ålder, andra kroniska tillstånd och en nedbrytande livsstil gör inte situationen bättre. I markörbaserad journalgranskning (MJG) används inte begreppet oönskad händelse, utan skada och vårdskada. Med skada menas ett ur patientens synvinkel oönskat resultat, som ligger utanför det normala vårdförloppet, såsom det kan förväntas med hänsyn till sjukdomen i sig, andra kroniska tillstånd, ålder, livsstil och andra faktorer vilka kan påverka ett sjukdoms- och vårdförlopp. Vårdskada definieras som en undvikbar skada, något som kan vara svårbedömt (för detaljer kring detta se vårt tidigare inlägg). Begreppen skada och vårdskada är hämtade från Patientsäkerhetslagen och kan därför sägas vara etablerade begrepp. De har emellertid utformats av jurister och känns inte alltid igen av läkare och annan personal i vården, som hellre använder begreppet komplikationer. Vi menar att ordet ”undvikbarhet” kan medföra att verksamheten utmanas och stimuleras till kritiska diskussioner om alternativa åtgärder hade funnits. Det är också en utmaning till att identifiera områden för förbättringsarbete. Risken med att använda ”komplikation” är att det accepteras som en normal företeelse i verksamheten och därför inte leder till analyser och eventuella åtgärder. Ett alternativ som dock ännu inte accepterats är ”undvikbar komplikation.
PON menar att begreppet vårdskada innebär att sjukvårdspersonalen får ta på sig skuld för det inträffade och att SKL (och då indirekt alla de, som arbetat med MJG) skuldbelägger personal för skador som har tillfogats patienter. Så är inte alls fallet. Avsikten med MJG är att finna områden där förbättringar skulle kunna minska incidensen av både skador och vårdskador. Det kan göras på många olika sätt, till exempel genom att minska risken för förväxlingar med tydligare läkemedelsförpackningar, genom att med goda rutiner förhindra förväxlingar av operationsområden, genom att tillämpa metoder för säkrare kommunikation, genom att säkra att rätt profylaktiskt antibiotikum ges i rätt tid, genom att säkra personalens kompetensutveckling, genom att få tillgång till bättre elektroniska journalsystem och mycket annat. Det här är saker som en enskild medarbetare knappast kan åstadkomma själv bara genom noggrannhet och idogt arbete. Det är i högsta grad en fråga för ledningen att ta ansvar för, men det kräver även en acceptans av alla medarbetare. Vi har svårt att inse att detta är att skuldbelägga personal.
Att förändringar är möjliga visas bland annat av de punktprevalensmätningar av vårdrelaterade infektioner, som PON nämner. Han påpekar, helt riktigt, att dessa visar att den nationella nivån har legat oförändrad på omkring nio procent i mätning efter mätning. Däremot föreligger betydande skillnader mellan landsting, från knappt sex till drygt elva procent. Skillnader, som bara till en liten del låter sig förklaras av olika svårighetsgrad av sjukdomar och behandlingar.
Avslutningsvis vill vi kommentera PONs defaitistiska inställning till patientsäkerhet. Vi menar att det är både nödvändigt och fullt möjligt att åstadkomma förbättringar och därigenom minska vårdskadorna. Denna utveckling är redan påbörjad, och vi hoppas inom kort kunna visa resultat som pekar i den riktningen, men det får vi återkomma till.