Vad är meriterande författarskap på vetenskapliga artiklar?

2015-9-29 / Svensk Kirurgi / Volym 73 / Nr 4 / 2015

Svårigheten att värdera kvaliteten på en forskares vetenskapliga artiklar utifrån bibliometriska mått diskuterades i en artikel i förra numret av Svensk Kirurgi. Här diskuterar samma författare kring problematiken med att mäta meritvärdet av att vara medförfattare på ett veteskapligt arbete.

ULF GUNNARSSON
ulf.gunnarsson@umu.se
Umeå

MIKAEL WIREN
mikael.wiren@karolinska.se
Stockholm

Historiskt har kirurgin haft en ganska liberal inställning till medförfattarskap på vetenskapliga arbeten. Det har ofta varit tillräckligt att inkludera ett antal patienter i den vetenskapliga studie som beskrivs eller ha en samordnande roll i ett register. I vissa europeiska länder förekommer det att en klinikchef eller professor står sist på ett arbete utan annan insats än att vara enhetens eller klinikens chef. Som en reaktion på oklarheten kring vad som kvalificerar för medförfattarskap har det medicinska vetenskapssamhället enats kring gemensamma kriterier – de så kallade Vancouverkriterierna. Numera publiceras och uppdateras dessa av ICMJE (International Comitte of Medical Journal Editors – www.icmje.org). På hemsidan kan man alltid läsa de mest uppdaterade kriterierna (se faktaruta). Där finns också ett arkiv med äldre versioner för att möjliggöra kontroll av om författarlistan i ett arbete följt kriterierna. I kriterietexten understryks att medförfattarskap, förutom att meritera, också förutsätter att författaren kan ta ett personligt, juridiskt och moraliskt ansvar för den text och de analyser som presenteras i arbetet samt de försök som ligger till grund för detta. Utifrån ett sådant resonemang är det självklart att medförfattarskap utan att vara en aktiv del i såväl utveckling av den vetenskapliga tanken, planering och genomförande av studien samt analys och författande, är oacceptabelt.

Två trender?

På ICMJEs hemsida finns också en uppdaterad lista över tidskrifter som bekänner sig till kriterierna. Ett flertal tidskrifter inom det kirurgiska fältet har genomgått en utveckling där man kräver alltmer ingående intyganden från författarna kring vars och ens roll och vilka som ansvarat för respektive delmoment. Vissa tidskrifter har infört tak för antalet medförfattare som inte får överskridas utan synnerliga skäl. I denna typ av tidskrifter är det helt klart att enbart inklusion av patienter i den aktuella studien, rollen som lokalt ansvarig för logistiken i en multicenterstudie eller samordnare i ett register är otillräckligt för att meritera för medförfattarskap. Dessa viktiga insatser hänvisas till avsnittet acknowledgements där insatsen bör beskrivas så tydligt som möjligt. Som en följd av detta har författarna till denna artikel i egenskap av sakkunniga stött på fenomenet att artiklar med omnämnande i acknowledgements redovisats som egna originalarbeten.

En parallell trend har gått i motsatt riktning där framför allt epidemiologiska och genetiska studier, baserade på stora patientmaterial, publiceras med fler än 50 (femtio) författare. Det framstår som uppenbart att hela denna författarskara omöjligen kan ha uppfyllt ICMJEs kriterier. Konsekvent har inte heller de tidskrifter som publicerar dessa arbeten anslutit sig till kriterierna. Ett motiv är att man anser studierna omöjliga att genomföra om inte en representant för vardera land eller större centra som deltar erhåller ett medförfattarskap. Man kan då fråga sig vad som skiljer en koordinatorsroll i ett sådant arbete från att inkludera patienter, samordna logistik på en klinik i en multicenterstudie eller leda ett register?

Faktaruta

Vancouver/ICMJE-kriterierna för medförfattarskap

1. Substantiellt bidrag till studiedesign/genomförande/analys/tolkning

2. Manusförfattande/revision med tydligt intellektuellt bidrag

3. Godkänna slutversion

4. Ansvar för arbetets innehåll, genomförande och slutsatser i sin helhet

Samtliga fyra kriterier måste vara uppfyllda.

Vad är ett medförfattarskap värt?

Traditionellt har vi inom medicinsk vetenskap räknat antal arbeten, impact, H-faktor samt första- och sistaförfattarskap. Inom kirurgin och särskilt inom dess subdiscipliner har detta ansetts vara ett någorlunda bra mått på produktion, kvalitet och senioritet. Den nyligen publicerade CRediT-taxonomin1 (contributor-role taxononomy) erbjuder en mer elegant, om än något omständlig, metod att redovisa varje medförfattares insatser. Taxonomin delar in det totala arbetet med en artikels tillkomst i 14 delmoment inkluderande de moment som tas upp i ICMJE kriterierna samt att exempelvis bidra med specifika resurser, projektadministration och övergripande ledarskap. Varje medförfattare kan här tillskrivas flera roller. När ett av taxonomins delmoment upptar flera författare ska deras roll definieras som ledande/lika/stödjande. I en idealsituation där alla vetenskapliga artiklar följer och redovisar enligt CRediT-taxonomin skulle vi kunna få ett någorlunda rättvist meritvärderingssystem.

Hur ska vi som sakkunniga då agera när vi ska värdera sökande med väldigt olika författarskaps-profil i sina publikationslistor? Om vi tar ett tankeexperiment med tre individer som ska värderas: A har publicerat 50 arbeten med två–sex medförfattare och står först eller sist på 15, B har publicerat 75 arbeten varav 30 med två–sex medförfattare och 45 med 40-70 medförfattare samt står först eller sist på 15, slutligen C har publicerat 100 arbeten varav 20 med två– sex författare och 80 med 40–70 medförfattare samt står först eller sist på 13 arbeten. Om man sedan ska väga in impact och H-kvot kompliceras detta av att ”massförfattarpeken” ofta presenterar resultat som citeras flitigt, inte minst inom författarskaran som har sitt forskningsfokus inom detta område. Man kan enkelt räkna ut att om varje författare bara citerar arbetet en gång når det höjder som närmast automatiskt höjer de flesta författares H-kvot. Olika matematiska modeller har föreslagits för att korrigera H-kvot för antalet medförfattare. Bland dessa förslag finns en radikal men mycket tydlig modell i form av den ”individuella H-kvoten”2 där den beräknade H-kvoten divideras med antalet medförfattare på varje arbete.

Vad är ett ”massförfattarpek” värt?

Naturligtvis är det så att även studier med många författare krävt stora vetenskapliga insatser under hela resan från ide till genomförande. De torde också kräva ett stort mått av diplomati och organisationsförmåga. Några individer i författarlistan, som ofta är uppbyggd i bokstavsordning, har bidragit med hårt och meriterande arbete. Problemet är bara att urskilja dessa. Ibland underlättas det av att några namn i början av listan inte följer bokstavsordningen och därmed kan antas ha haft en mer betydande roll.

Om vi återgår till exemplet ovan kan man då ställa sig frågan hur vi ska värdera arbeten med många medförfattare. En metod kunde vara att tillskriva dem ett värde av till exempel 0,25 eller 0,5 men även en sådan modell blir helt uppenbart orättvis, åt båda hållen, beroende på hur stor den enskildes insats varit. En annan metod är att, i instruktioner till ansökningar med vetenskaplig meritvärdering, kräva att sökande grupperar sina arbeten med fler än låt säga tio författare så att det tydligt framgår om man haft en ledande roll eller enbart agerat som till exempel nationell koordinator. Ett sådant system skulle ställa stora krav på ärlighet och skapa en oönskad gråskala och man kan återigen fråga sig varför inte omnämnande i till exempel acknowledgements i enlighet med IMCJEs kriterier skulle vara ärligare?

Ett argument som framförs är att forskarna inom dessa fält tävlar om medel med forskare från andra discipliner med andra publiceringstraditioner. Detta skulle då motivera den stora mängden författare och därpå följande publikationer per forskare som nödvändig för att hävda sig i konkurrensen. Å andra sidan förekommer det allt oftare att deltagande i ett ”massförfattarpek” anses demeriterande och tynger ned en sökandes insatser från andra arbeten.

Med dessa rader och funderingar vill författarna till denna artikel bjuda in till debatt i ämnet i Svensk Kirurgi. Hur ska unga kirurgiska forskare möte de nya publiceringstrenderna? Hur ska sakkunniga värdera sökandes insatser med hänsyn till medförfattarprofil på vetenskapliga arbeten?

Referenser

1. Brand A, Allen L, Altman M, Scott J. Beyond authorship: attribution, contribution, collaboration and credit. Learned Publishing 2015, 28:151-155.

2. Lozano GA. The elephant in the room: multi-authorship and the assessment of individual researchers. Current science 2013, 105:443-445.