ST-läkarnas vetenskapliga arbete – till nytta eller besvär?
2015-11-04 / Svensk Kirurgi / Volym 73 / Nr 5 / 2015
På uppdrag av Svensk Kirurgisk Förening kommer nu ett referat från utbildningskommitténs session under Kirurgveckan om ST-läkarnas vetenskapliga arbete. Åhörarna i den stora kongresshallen skulle få svar på frågan – är det vetenskapliga arbetet till nytta eller bara till besvär?
Poya Ghorbani
poya.ghorbani@karolinska.se
Stockholm
Med anledning av ”Forskningens år” inom Svensk Kirurgisk Förening, hade utbildningskommittén med ordförande Peter Elbe i spetsen, valt ST-läkarnas vetenskapliga arbete som tema för sessionen. En panel hade inbjudits för att ge klarhet i frågan.
Ewa Lundgren från Kommittén för klinisk forskning inledde med en bakgrundsbeskrivning. Idén om det vetenskapliga arbetet kom till 2006 men introducerades först 2008 i SoS kravspecificering för ST-utbildning. Det finns inga formella krav på ämnesval och inte heller på omfattningen. Den vetenskapliga handledaren behöver varken vara specialist inom sitt ämnesområde eller disputerad, dock specialist i kirurgi. Arbetet skall godkännas på tre nivåer: först av den vetenskapliga handledaren, därefter huvudhandledaren inom ST-utbildningen och slutligen verksamhetschefen. I regel räcker intyg över avklarat mål och beskrivning av Forskningens år arbetet i ansökan som underlag för Socialstyrelsen. Det kan dock hända att ett abstrakt eller dylikt efterfrågas av sakkunnig på Socialstyrelsen. Fallbeskrivningar accepteras men med förutsättningen att de inkluderar en litteraturgenomgång av området. Det är viktigt att arbetets omfattning är avpassad så att det kan slutföras under ST-utbildningen. Kunskapsöverföring i form av publikation i vetenskaplig tidskrift är ett önskemål, däremot inget krav. Genomgång av de vetenskapliga arbetena under 2006 visade att hälften hade gått till publikation och cirka en tredjedel hade resulterat i kvalitetsförbättring och/eller rutinändring på kliniken.
Bästa ST-arbete
Virginia Gonzales, nybliven specialist inom kirurgi på Västmanlands sjukhus och vinnare av det för året nya priset ”Bästa vetenskapliga arbete under ST”, fortsatte med att berätta om sitt ST-arbete. Hon redogjorde för sina upplevelser kring arbetet och gav exempel på vad som gjorde det hela framgångsrikt. Framförallt lyfte hon fram tre faktorer. Virginia som gjort sin ST i Västerås framhöll att hon befann sig i en bra forskningsmiljö omgärdad av många akademiskt meriterade kollegor. Därtill rådde det en etablerad forskningskultur inom en välfungerande organisation. Slutligen hade stödet från handledaren en avgörande roll. Utöver detta var Centrum för Klinisk Forskning (CKF) i Västerås en viktig kugge. Genom CKF hade hon tillgång till statistiker och seniora forskare. Det fanns dock komplicerande moment. Finianseringsprocessen var inte friktionsfri. Utöver tio veckor från kliniken, fick hon enstaka veckor från CKF. Det var dock långt ifrån vad som behövdes för att komma i mål. Arbetet började 2009 och resulterade slutligen i en publikation 2014 i World Journal of Surgery.
Chefens perspektiv
Nästa talare var Jessica Frisk, verksamhetschef på kirurgkliniken på Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Ur ett chefspositionsperspektiv radade hon upp argument för och emot det vetenskapliga arbetet. Motargumenten utgjordes bland annat av den stora kostnaden som det innebar för kliniken, dels direkt i form av löner men även indirekt i form av produktionsbortfall. Därtill riskerar arbetet att fördröja ST-läkarens kirurgiska träning, något som är centralt inom ST-utbildningen.
På plussidan nämnde hon den personliga utvecklingen hos STläkaren som ett arbete bidrar till – att åka till Kirurgveckan och försvara sitt abstrakt kan vara skrämmande men också mycket utvecklande. Vidare stimuleras handledaren till fortsatt engagemang i FoUU, något som alltid är önskvärt. Det kan också vara ett bra sätt att kritiskt granska klinikens egna metoder och på så sätt leda till förbättringar. Slutligen kan det vara ett skönt avbräck från den annars hårda kliniska vardagen.
Hur gör man på Vinnervisjukhuset? ST-läkarna får cirka två veckor per år. På så sätt stimuleras de till att börja tidigt och inte vänta in i det sista för att få det gjort. Det rekommenderas att ha gått någon typ av vetenskapsmetodikkurs. I regel skall handledaren vara disputerad. Arbetet skall presenteras nationellt, till exempel på kirurgveckan, men också på interna klinikdagar. Finansieringen är täckt och den ordinarie läkarlönen utbetalas. Det finns dock förbättringspotential. Bland annat har handledarna inte avsatt tid till handledning. Dessutom finns det brist på statistisk support.
Som ett avslut konstaterade Jessica Frisk att det vetenskapliga arbetets nytta, trots allt, är större än besväret!
Jämtland
Härvid berättade Göran Larsson, FoUU-chef i Jämtland, om det vetenskapliga arbetet i sin region. Regionen Jämtland-Härjedalen är Sveriges näst minsta landsting med cirka 126000 invånare. Det finns ett länssjukhus, men också en välutbyggd primärvård. Trots sin ringa storlek har man kommit långt med akademiseringen på länssjukhuset. En starkt bidragande faktor till utvecklingen är Umeå Universitet och dess läkarutbildning. Den vetenskapliga produktionen i regionen stiger årligen och 2014 publicerades 70 artiklar. Det finns cirka 50 disputerade inom organisationen, tre docenter, tre professorer och nio lektorer. Det finns också en årlig nettoökning av disputerade medarbetare.
Det vetenskapliga arbetet inom ST-utbildningen inleds med en vetenskapskurs som går av stapel en gång per år och rymmer tio–tolv STläkare per omgång. Vetenskapskursen är en trestegsprocess. Det första steget består av att en projektidé presenteras, del två utgörs av vetenskapsteori varvad med utveckling av projektidén, och slutligen del tre där det vetenskapliga arbetet utförs och sedermera presenteras.
Det finns ett antal krav. Bland annat skall handledaren vara disputerad. Vidare ska arbetet presenteras på ett uppföljningsseminarium och helst ska det också leda till publikation.
Göran Larsson redogjorde också för några vinnande koncept. Bland annat lyfte han fram fördelarna med att arbeta i en liten organisation. Det leder till bättre personkännedom som i sin tur optimerar matchning av handledare. Vidare finns en statistiker med från start för att säkerställa statistisk kvalité. Man har också avsatt FoUU-medel för att i ett tidigt skede kunna få till en etikansökan, något som ju är ett krav för publikation. Medlen inom landstingen må vara små men FoUU är och bör förbli en fredad zon vad gäller besparingar!
Professorgruppens bidrag
Martin Björk, professor i kärlkirurgi vid Uppsala Universitet och professorsrepresentant i utbildningskommittén, var sessionens sista talare. Utifrån sitt perspektiv, frågade han sig vad universiteten och professorgruppen kan göra för att underlätta för ST-läkarna.
Han inledde med att konstatera att förutsättningarna för det vetenskapliga arbetet inte är optimala. Det finns en stor tidspress inom STutbildning, framförallt i opererande specialiteter där huvudfokus är klinisk och kirurgisk utbildning. Som de föregående talarna lyfte han fram den kravlösa situationen kring det vetenskapliga arbetet som ett problem; exempelvis saknas kvalitetskrav i den svenska specialistutbildningen. Det finns inga tydliga krav på handledarnas kompetens. Ej heller finns det krav på examination. Han fortsatte med att identifiera områden som professorgruppen kunde hjälpa till med. Bland annat kan professorerna bistå vid val av ämnesområde. De kan agera som bollplank och skapa förutsättningar för att få materialet publicerat. Professorgruppen kan också hjälpa till med att koppla ihop projektet till större projekt och forskargrupper. Man kan också skapa forum för ST-läkaren att presentera sitt arbete i, exempelvis i ett forskargruppsmöte, vilket ger förutsättningar för feedback med mera. Slutligen konstaterar Martin Björk att det vetenskapliga arbetet är en viktig inkörsport till forskningen – med rätt stöd kan det leda till forskarutbildning och avhandling.
Paneldiskussion
Därefter följdes en paneldiskussion. Den viktigaste frågan som avhandlades, var hur man ”akademiserar” ett länssjukhus som redan har omfattande besparingskrav, budgetproblem och sjuksköterskebrist. Någon bra lösning, utöver det att vikten av FoUU ånyo poängterades, presenterades ej.
Peter Elbe avslutade sessionen med att tacka panelen samtidigt som han passade på att göra reklam för den nya utbildningsboken som är på inmarsch under hösten. Mycket arbete återstår dock och utbildningskommittén välkomnar synpunkter.