Nu var det 1915

2016 – 04 – 27 / Svensk Kirurgi / Volym 74 / Nr 2 / 2016

JOHANNES JÄRHULT
johannes.jarhult@rjl.se
Jönköping

Mycket har förändrats i vårt land de senaste hundra åren. Ibland är det lätt att sätta sig in i problem eller förhållanden från början av förra seklet då människan knappast förändrats sedan dess. Vissa beskrivningar gör det dock omöjligt. Man hisnar inför tanken på ett lasarett med en läkare, en administratör och en personalstab där det totala antalet anställda (inklusive bagerska och predikant) numerärt uppgår till hälften av dagens läkarbemanning (exklusive hyrläkare). Professor emeritus Johannes Järhult har läst en årsberättelse från Eksjö Lasarett.

Jag rensar i mina bokhyllor och hittar en vacker, inbunden volym med titeln ”Eksjö Lasaretts Årsberättelser 1907–1918”. Jag blir nyfiken på hur en kirurgklinik på landet sköttes för 100 år sedan. 1915 var första världskrigets andra år. Miljoner soldater låg nergrävda i ett hopplöst skyttegravskrig i östra Frankrike. På Balkan försökte tyska och österrikiska trupper erövra Serbien och den andra ryska armén hade krossats efter en tysk kniptångsmanöver under Hindenburgs ledning.

Totalt 95 vårdplatser

I Sverige rådde fred men världskriget hade fått livsmedelspriserna att stiga kraftigt. I lilla trästaden Eksjö hade det relativt nybyggda Ulfsparre-Hägerflychtska Länslasarettet blivit huvudansvarigt för vården av en stor del av Småländska Höglandets befolkning, de flesta boende på landsbygden. Det nya Länslasarettet var odelat med 55 sängar för kroppsligt sjuka och 40 platser för sinnessjuka. Lasarettets ende läkare hette Gustaf Bäärnhielm, 49 år, och hade kirurgisk profil men ck förstås också vara doktor för alla andra åkommor. Bäärnhielm var för övrigt en av de första svenska läkare som publicerade sig inom anestesin; 1909 beskrev han i Läkartidningen 100 egna fall av lumbalanestesi med Novocain-adrenalin, där faktiskt 90 fungerat tillfredsställande.

”Av lasarettets totala utgifter på 95 413 kronor och 79 öre detta år utgjordes endast 3 337 kr av läkemedelskostnader – att jämföras med 7 487 kr i utgifter för förbandsartiklar.”

Noggrann dokumentation

Årsrapporten för 1915, författad av Bäärnhielm själv, är ett mönster av noggrannhet. Här finns i tabellform redogörelse inte bara för lasarettets utgifter och inkomster utan även för alla medicinska huvuddiagnoser, de olika operationerna i sluten och öppen vård samt kasuistik av alla dödsfall. Inga detaljer finns nämnda om den medicinska eller psykiatriska vården, om det nu berodde på ointresse eller på att denna vård var svår att beskriva i tabell- form. En faktor kan möjligen vara bristen på effektiva läkemedel vid denna tid; av lasarettets totala utgifter på 95413 kronor och 79 öre detta år utgjordes endast 3337 kr av läkemedelskostnader – att jämföras med 7 487 kr i utgifter för förbandsartiklar.

Kassauppgifterna är intressanta. Bäärnhielms årsinkomst var 5000 kronor samt bostad, ved, ljus, vatten samt 500 kronor i semästerpengar (stavades så). Operationssköterskans årslön var 500 kronor + bostad, medan operationssköterskebiträdet förtjänade hela 240 kronor per år jämte bostad. Näst bäst betald var faktiskt maskinisten som erhöll 1 050 kr årligen, dock utan bostad. Länslasarettets hela personalstat uppgick till 31 personer, inkluderande sju sinnesvårdare, kokerska, bagerska, tvätterska samt predikant.

Administrationen för sjukhusets skötsel och drift sköttes av en, säger en person, med titeln syssloman. Hans lön var 1 000 kronor per år.

Över 1000 ingrepp

Men låt oss titta lite på Bäärnhielms kirurgiska insatser. Under 1915 utförde han 1259 operationer, varav 806 i sluten vård. Ingreppen spände över alla opererande specialiteter även om de esta kan åter nnas inom den allmänkirurgi som fortfarande i min kirurgiska barndom på 1970-talet var ett måste om man befann sig på ett länsdelslasarett.

Den enorma mängden ingrepp avslöjar förstås att en stor del av dem var relativt enkla, men uppåt 300 intra-abdominella ingrepp (exempelvis ventrikel – och tarmresektioner, rektumamputationer, hysterektomier) finns med i tabellerna liksom ett 30-tal operationer på pleura/bröstkorgsvägg och närmare 80 större ortopediska ingrepp. Rimligtvis måste han ha varit en ytterst snabb operatör men i årsberättelsen redovisas tyvärr inte operationstider, inte heller väntetider mellan operationerna eller när operationsprogrammen avslutades. (Med undantag för en fallbeskrivning där det uppges att kejsarsnittet tog 15 min, kvinnan överlevde ingreppet men dog fem dagar senare i sepsis.)

Patienternas ålder finns bara angiven i de 57 dödsfallen, av vilka 14 var 70 år och äldre medan 17 var yngre än 30 år. Den äldsta var en 78-årig kvinna som inkom med inkarcererat femoralbråck i ett eländigt tillstånd. Sannolikt blev man oftast hemma vid svår sjukdom efter 65 års ålder. Det kirurgiska sjukdomspanoramat liknar förstås vårt men frekvenserna såg helt annorlunda ut. Inom allmänkirurgi och urologi åter nns bara 19 patienter med cancerdiagnos; av dagens vanligaste cancerformer noterades i Eksjö för hundra år sedan bara sex kolorektala cancrar (varav fem i rektum), fyra bröstcancrar och ingen prostatacancer! Divertikulit fanns uppenbarligen inte och endast fyra patienter vårdades för gallstenssjukdomen. Däremot utfördes 145 appendektomier och 99 bråckoperationer. Den vanligaste plastiken vid ljumskbråck utfördes ad modum Ekehorn, vem det nu var.

Dödsfall vi slipper idag

Men vilken kvalitet hade då dessa 1259 operationer frågar sig dagens kirurgspecialist. Ja, det går inte att säkerställa utifrån årsberättelsen. Kva- litetsuppföljning enligt dagens mått- stock fanns inte. Sannolikt begärde inte heller patienterna detta. Ordet bias fanns inte heller på den tiden. Bäärnhielm själv har i tabellerna noggrant angivet om operationen medförde att patienten skrevs ut från lasarettet frisk/förbättrad, oförbätt- rad eller död. Dödsfallen, 57 av 993 patienter, går inte att komma undan men bedömningen förbättrad respek- tive oförbättrad kan sannolikt disku- teras. Enligt tabellerna har 929 av de 936 kirurgiska patienter som skrevs ut levande från sjukhuset varit friska eller förbättrade. även om patienternas tålamod och insikt om alltings förgänglighet var oerhört mycket mer självklar 1915 än 2015 är Bäärnhielms siffror sannolikt osannolika.

De döda kan emellertid ge intressanta inblickar i vad som var realitet 1915. Svår sjukdom, sent till sjukhus, operation, ingen intensivvård, inga antibiotika, inte ens ett dropp. När jag läser genom kasuistikerna för de 57 döda är det uppenbart att det inte var det kirurgiska hantverket som var dåligt utan allt det som fattades omkring.

Kirurgins framsteg under hundra år är inte kirurgernas förtjänst annat än i undantag; det är kunskaper och behandlingsmöjligheter perioperativt som är den stora skillnaden. Med dagens antibiotika och intensivvård hade nog ingen av de 57 behövt dö. Vad sägs om en 16-årig icka som inkom en vecka efter att en ful furunkel på halsen perforerat och som dör i septikemi några dagar senare? Eller den 55-åriga kvinna som stuckit sig på en törntagg och som fyra dagar senare skrivs in med tecken på sepsis och dör efter tre dygn? Eller den 22-åriga kvinna som avlider tio dagar efter en legal abort och där sektionen endast visar cirkumskript, diffus peritonit?

Hårt yrkesliv

Jag försöker föreställa mig att ha varit i Bäärnhielms ställe men det går inte. Var och när lärde han sig denna otroliga bredd inom sitt yrke? Varifrån fick han sitt mod? Vem var han, denne adelsman som ägnade sitt doktorsliv åt Ulfsparre-Hägerflychtska lasarettet i Eksjö (lasarettsläkare 1905–1931)?

Jag har träffat enstaka patienter vars föräldrar/farföräldrar blivit behandlade av Gustaf Bäärnhielm. Han beskrivs som en vänlig och bestämd patriark, sträng men rättvis, sannolikt föredömliga egenskaper för 100 år sedan. Men hur orkade han?

Blev han inte utbränd av att arbeta 12–16 timmar om dygnet och vara bakjour 340 dagar om året? Uppenbarligen inte. Han gick i pension vid 65 och levde därefter till 85 års ålder, ägnade sig åt stärkande promenader och en ansenlig boksamling.

När jag googlar på hans namn hittar jag inte så mycket som en notis om hans enorma läkargärning. Hans adliga släktträd finns däremot i lite olika upplagor. Och ett antikvariat i Stockholm annonserar att de kan sälja en förstaupplaga av Gustaf Frödings ”Gitarr och dragharmonika” från 1901 med ett ex-libris av Gustaf Bäärnhielm. Boken kostar 120 kronor.

Appendix

I jämförelse med för hundra år sedan har dagens höglandsbor tillgång till sammanlagt 80 sängplatser vid de kirurgiska, ortopediska och gynekologiska klinikerna i Eksjö. Enligt landstingets offciella statistik utfördes sammanlagt 6 419 operationer vid de tre klinikerna under 2015. till skillnad från den ensamme Bäärnhielm har nu antalet läkare ökat till 62 (+ hyrläkare) som, utan ansvar för de invärtesmedicinska och sinnessjuka patienterna, utför knappt 100 operationer per läkare per år. Å andra sidan har de 100–200 gånger högre lön än gamle Bäärnhielm. Så nog måste man ändå erkänna att utvecklingen har gått framåt!!