Stora Forskarpriset 2004 – Jesper Lagergren

2016 – 04 – 27 / Svensk Kirurgi / Volym 74 / Nr 2 / 2016

JESPER LAGERGREN
jesper.lagergren@ki.se
Stockholm

Kommittén för klinisk forskning delar varje år ut Stora Forskarpriset. För att följa upp hur detta pris inverkat på pristagarna har de ombetts att beskriva vilken betydelse priset haft för deras karriär. Först ut är den första pristagaren från 2004, Jesper Lagergren.

Jag hade den stora äran att år 2004, det första året det utdelades, bli utsedd till mottagare av Stora forskarpriset i kirurgi av Svensk Kirurgisk Förening. Priset tilldelades mig under en period då jag övervägde hur jag skulle lägga upp min framtida verksamhet avseende balansen mellan klinisk verksamhet inom övre gastrointestinal kirurgi och forskning inom samma område. Priset gav mig en värdefull fingervisning om att jag borde ägna mer tid åt forskning och att etablera en stabil forskningsverksamhet med långsiktighet.

Nästan samtidigt med Stora forskarpriset fick jag i konkurrens en sexårig högre klinisk forskartjänst hos Vetenskapsrådet som innebar 50 procent klinisk verksamhet och 50 procent forskningsverksamhet. Detta gav mig möjlighet att långsiktigt omfördela min verksamhet till förmån för mer forskning. Innan 2004 hade jag ägnat mig i stort sett heltid åt klinisk verksamhet som överläkare på Karolinska Universitetssjukhuset och sektionschef för övre gastrointestinal kirurgi, och forskningen hade mest utförts på kvällar och helger.

Efter det att jag fått Stora forskarpriset och VR-tjänsten har jag kliniskt fokuserat på kirurgi för matstrups- och magsäckscancer och samtidigt med det har jag haft en mycket inspirerande period av ökande forskningsverksamhet med stora och långsiktiga projektanslag som gjort det möjligt att etablera en välfungerande forskargrupp. Forskningsgruppen består nu av 25 personer och består av seniora och juniora forskare, doktorander, biostatistiker och administrativ personal. Många av dessa är kliniker, men det finns även andra kompetenser av central betydelse, inte minst inom epidemiologisk metodik och biostatistik. Våra rön har inte sällan publicerats i mycket välrenommerade tidskrifter. Vi har en tydlig klinisk profilering i vår forskning, vilket gör att forskningen känns angelägen ur ett patientperspektiv.

Jag fick en fast professur (100 %) på Karolinska Institutet och Karolinska Universitetssjukhuset år 2006. År 2010 blev jag erbjuden en fast professur (på deltid) vid King’s College London och Guy’s and St Thomas’

Trust där jag är ansvarig för den gastrointestinala cancerforskningen. Här finns ett av Europas största centra för matstrupscancerkirurgi där jag innehar en överläkarposition inom ramen för professuren. Sedan 2010 upprätthåller jag alltså två fasta professurer i olika länder, vilket inte alltid är lätt, men det fungerar över förväntan väl. Genom att fokusera på matstrupscancer vid båda universiteten ger dessa parallella anställningar snarast en win-win-situation. Medan vi i Sverige är bra på epidemiologi, biostatistik och har stora register för klinisk forskning har vi i England ett stort patientunderlag för mer kliniska studier med data från vår biobank och detaljerade kliniska uppgifter.

Den största inspirationen för mig som forskargruppsledare är att få se doktorander och postdoktorala forskare utvecklas till alltmer självständiga forskare. Trots att jag har handlett 30 doktorander till disputation och 15 postdocs till fortsatta karriärer är jag inte alls mätt på handledning. För närvarande handleder jag tolv doktorander (sex som huvudhandledare) och tre postdocs.

En kombination av en aktiv akademisk verksamhet parallellt med kirurgisk verksamhet som kliniker är utmanande och tidskrävande, men det är väldigt belönande. Kombinationen har hållit mitt engagemang och intresse på en ständigt hög nivå. Att forska och vara kliniskt verksam inom samma område ger gynnsamma effekter åt båda håll. Jag tror att den kliniska verksamheten blir bättre av forskningen och att forskningen gynnas av arbetet som kliniker, även i det hantverksyrke som kirurgi är. Ett sätt att hantera den minskande mängden kirurgträning som det blir med mycket forskning är en tydlig subspecialisering som ger en tillräcklig volym av ett mindre antal operationer snarare än en stor bredd.

Alla kirurger behöver inte forska. Forskning måste komma av äkta nykenhet och intresse samt vidmakthållas av en kombination av färdighet och vilja till uppoffringar. Jag rekommenderar bara kirurger med genuint och brinnande intresse för forskning att fortsätta med forskning. Jag tror att dessa har mycket gott att hämta ur en kombinerad karriär som kliniker och klinisk forskare ur ett långsiktigt perspektiv. Klinisk kirurgisk forskning får sannolikt störst framgång och har möjlighet till kliniskt relevanta genombrott om kirurger är i en ledande position i forskningsprojekten. Med det sagt vill jag samtidigt säga att nydanande klinisk forskning oftast bygger på samarbeten med forskare med andra kunskaper och färdigheter än klinikerns.

Tack vare att jag tilldelades Stora Forskarpriset i ett vägskäl i min karriär har jag fått förmånen att ägna mig åt forskning och kliniskt arbete som kirurg i en mycket tillfredsställande och fruktbar kombination. För detta är jag djupt tacksam.