Mentor för AT-läkare
2016-06-20 / Svensk Kirurgi / Volym 74 / Nr 3 / 2016
I förra numret redogjordes för olika aspekter av handledarskap för AT-läkare på akuten. Att träffa en oselekterad grupp patienter som ny läkare ställer stora krav på både adept och handledare. Hur man ser på detta arbete kan variera och Eric Secher bidrar här med sina synpunkter.
ERIC SECHER
ericsecher@hotmail.com
Läste med intresse Lars Olof Hafströms erfarenheter av att handleda AT-läkare på akuten. Jag har delvis andra intryck än Hafström av de yngres förmåga, och handledarens roll.
Individanpassat mentorskap
Efter många år som elektiv kirurg i Stockholm har jag för tillfället förmånen att arbeta i Västervik, där ATläkarna tidigt får gå i främsta ledet på akutmottagningen. Är mäkta imponerad av hur de med sin begränsade erfarenhet lyckas bedöma patienter som inte sällan är både multisjuka och har svårt att samarbeta, och hur de trots tidsbrist inte frestas att slarva eller tumma på bemötandet. De tycks ha fått en bra utbildning, av föräldrar och skola. Kan inte säga att jag har någon speciell utbildningsstrategi, vi kommer underfund med varandra allteftersom, somliga behöver bromsas, andra peppas, det ger sig. Av och till tänker jag att de måste tycka att jag både hör dåligt och fattar långsamt, men det är som det är. Inte sällan pratas vi vid per telefon och kommer överens om den fortsatta handläggningen, tilltron till röntgen och laboratoriedata är stor. Jag tror att man i högre utsträckning, efter AT-läkarens initiala bedömning, skall sträva efter att träffa patienten tillsammans. Det är nyttigt och inspirerande (för båda) att jämföra hur man uppfattar anamnes och status, det bidrar troligen till ett bättre beslut.
Akutläkarens dygder
Vid stora olyckor eller krigsliknande situtioner tvingas man hushålla hårt med både tid och resurser, åtskillig information måste utelämnas, hänsyn till patientens upplevelse måste också komma i andra hand, allt fokus ligger på livräddande insatser. I en sådan situation är snabbhet, beslutsamhet och effektivitet avgörande egenskaper, något som inte kan förväntas av den oerfarne. Men under mer normala arbetsförhållanden på akutmottagningen är det andra dygder som kommer till pass, framförallt nogrannhet. Det största fel man kan göra som oerfaren är att låtsas att man är erfaren. Effektivitet och snabbhet är något som kommer med tiden. Det andra dygden är skepsis. Många patienter är förtegna och tåliga, en del gör sitt bästa för att dölja sina besvär, åtminstone i Västervik, det brukar jag påminna om.
Jag brukar även vurma för det som alla studenter numera lär sig, nämligen att låta patienten berätta spontant (det spar faktiskt tid), både om sina besvär, men också sina högst personliga föreställningar, farhågor och förväntningar (FFF). En app är en app och den skall diagnostiseras och tas bort, men personen den satt på blir inte nöjd om appen var det enda vi såg. Som läkare vill jag vara lyhörd för patienten, som mentor vill jag vara lyhörd för den yngre kollegan, ständigt (nåja) beredd på att patienten eller eleven har mer att lära mig än jag har att lära henne.