Stora Forskarpriset 2006 – Erik Näslund
2016-12-04 / Svensk Kirurgi / Volym 74 / Nr 6 / 2016
Nu går 2016 mot sitt slut och så även forskningens år. Vi har under de gånga två åren kunnat konstatera att svensk kirurgisk forskning står stark. För att uppnå detta krävs långsiktiga satsningar och Svensk Kirurgisk Förenings Stora Forskarpris är en del. Tio år efter att ha erhållit priset beskriver Erik Näslund vad det betytt för hans forskning.
Erik Näslund
Stockholm
erik.naslund@ki.se
Jag hade äran att tilldelas svensk kirurgisk förenings Stora forskarpris år 2006. Då jag fick priset var jag en relativt nytillträdd professor i kirurgi vid Karolinska Institutet (år 2005) med placering på Danderyds sjukhus. Även om jag på den tiden hade anslag från Vetenskapsrådet så var prispengarna ett värdefullt tillskott, mycket då det var ett obundet forskningsanslag som möjliggjorde att jag kunde starta projekt som inte redan var finansierade. Prispengarna bidrog till att jag kunde anställa en forskningssjuksköterska vilket gjorde att jag fick mer tid över till handledning och att inte doktoranderna eller jag själv behövde göra allt praktiskt arbete. Det är ofta en svår period i tidsspannet mellan disputation och högre tjänst där bidrag så som Stora forskarpriset kan göra en skillnad mellan att man tar nästa kliv som forskare.
Jag kan ibland få intrycket att yngre kirurger ser forskning som en börda. Ja – det stämmer att man måste lägga ner mycket tid på sin forskning, men samtidigt har jag hela tiden upplevt att jag genom forskningstid delvis har fått en bättre balans mellan arbete och privatliv. Under forskningstiden fanns möjlighet att hämta och lämna på dagis (även om jag la ner en hel del arbete kvällstid). Forskningen har även gett ett avbrott i den kliniska vardagen med möjligheter till reflektion. Man lär känna sina doktorander på ett annat sätt än som bara kollegor, man ges möjlighet att resa på kongresser och få ett internationellt kontaktnät som kanske inte är lika självklart som enbart kliniker.
Det är mycket som är roligt med forskning. Man tillåts pröva om ens idéer håller. Som handledare hjälper man sina doktorander att utveckla ett kritiskt tänkande som jag är övertygad förbättrar vården i den kliniska vardagen. Speciellt roligt är det när de doktorander man haft går vidare och blir docenter och får egna doktorander. Man stöter också på motgångar. Experiment går inte som man tänkt sig, det blev inga anslag för idén som man själv tyckte var briljant och så är det ju konstigt att det finns så många redaktörer som inte vill publicera de otroligt intressanta data som man själv fått …
Jag har ända från början funderat över vad kirurgisk forskning är. I början av min forskande karriär så studerade jag effekten av olika tarmpeptider på gastrointestinal motorik, glukosmetabolism och aptit. Jag var först med att visa att tarmpeptiden glukagon-lik peptid-1 (GLP-1) hämmade födointag hos överviktiga personer. Möjligen har dessa data bidragit till att GLP-1 analoger nu är godkända läkemedel för behandling av övervikt. Visserligen var ursprunget till idéerna hämtade från studier på patienter som genomgått viss typ av obesitaskirurgi men ibland kände jag mig mer som endokrinolog än som kirurg. Jag har dock med tiden sett bredden av den kirurgiska forskningen som en verklig styrka.
Något som också är unikt för kirurgisk forskning är våra möjlig år heter att samla biologiska material. Biologiska material tillsammans med välkarakteriserade patienter ger unika förutsättningar att göra bra forskning. Att bara studera sitt egna kliniska material håller inte idag. Det gäller att samarbeta med andra som har de senaste molekylärbiologiska metoderna för att ta stora kunskapskliv framåt. Jag har haft förmånen att tillsammans med kollegor på Ersta sjukhus bygga upp en provsamling med material från olika vävnader hos de övervikta patienter som vi opererat. Tillsammans med longitudinella data från exempelvis SOReg och läkemedelsregistret fortsätter vi att använda materialet till att försöka besvara spännande frågeställningar. Om jag har ett råd till de som skall starta en forskningsbana så är det just att bygga upp provsamlingar som kan kombineras med longitudinella patientdata.
Livet tvingar en också till val. I samband med att jag tillträdde som professor förordnades jag också som prefekt för Karolinska Institutets institution på Danderyds sjukhus. Det är något som jag tyckt varit roligt (har snart gjort tolv år och blivit förordnad för ytterligare tre), men det har tagit allt mer tid. Jag har därför behövt välja mellan forskning, administration och kirurgi. I början gjorde jag allt men har sedan ett par år valt bort kirurgin för forskningen och administration (jag har fortfarande mottagning). Det blir ingen kvalitet om man bara opererar lite under somrarna och inte heller någon bra forskning om man skulle göra det omvända. Det känns lite tråkigt men ett val som jag gjort.
Slutligen så hoppas jag att Svensk Kirurgisk Förening fortsätter att dela ut sitt stora forskningspris. Jag är övertygad om att det är rätt satsning för att ge yngre forskare en knuff uppåt i forskarkarriären.
