Att forska på ett länssjukhus!?
2017-12-13 / Svensk Kirurgi / Volym 75 / Nr 6 / 2017
Hur är det att bedriva forskning på doktorandnivå på ett länssjukhus? Vad krävs för att det ska fungera och hur får man till det?
Som tidigare doktorand vid avdelningen för Kirurgi vid Göteborgs Universitet och Scandinavian Surgical Outcomes Research Group (SSORG), numera postdocforskare på deltid vid FoU-enheten NU-sjukvården har Mattias Prytz erfarenhet av att bedriva forskning på länssjukhus. Med rätt förutsättningar kan forskning utanför universitetsklinikerna berika både forskare på universitet, men kanske framför allt tillföra kompetens och entusiasm till länssjukhusets verksamhet.
MATTIAS PRYTZ
mattias.prytz@vgregion.se
NU-sjukvården NÄL/Trollhättan
I ärlighetens namn så har jag i huvudsak bara egen erfarenhet av just att forska på länssjukhus, det vill säga inte forskning som del i en tjänst på universitetsklinik; så den här texten blir inte en jämförelse mellan dessa två, utan mer allmänna tankar baserad på min egen erfarenhet. Jag skulle tro att det på många sätt är ganska precis som om man jobbar på en universitetsklinik, men att det också finns ett par tydliga skillnader. Min upplevelse – som jag redan på det här stadiet får erkänna är mycket positiv – är att om de grundläggande förutsättningarna är på plats så kan det fungera alldeles utmärkt.
Framgångsfaktorer
De två viktigaste faktorerna som jag ser det är att hitta en handledare som man trivs att arbeta ihop med, som är framåtdrivande i sin forskning och som har en stark vilja – kanske rent av passion – att bedriva forskning. Det andra är att hitta ett forskningsämne som är intressant – i mitt fall som kliniskt verksam kolorektalkirurg dessutom gärna relaterat till den kliniska vardagen. Om det förra är uppfyllt så är min upplevelse att det senare inte är svårt att få till. För egen del såg jag till att sondera dessa båda variabler i samband med att jag gjorde ett halvårs tjänst på kolorektalsektionen på regionens universitetsklinik. Jag kan inte minnas att jag innan detta hade diskuterat ett eventuellt forskande/doktorerande med min verksamhetschef, men kliniken och sektionen jag jobbar på hade sedan tidigare haft ett forskningsintresse så jag förutsatte nog – helt korrekt visade det sig – att det inte skulle vara några problem. Det visade sig att det fanns både intresse av att ha en doktorand på distans och att de två grundfaktorerna var väl uppfyllda. Dessutom kunde vi nog gemensamt konstatera att det kan finnas vissa fördelar – inte minst om man bedriver klinisk forskning – att faktiskt ha en plattform av kirurgisk erfarenhet även som doktorand.
Med modern teknik har fysiska avstånd inte lika stor betydelse.
Praktiska aspekter
Upprättandet av doktorandplan och all administration kring detta föreställer jag mig är den samma oavsett var man bor och jobbar, möjligen med den lilla nackdelen att Universitetets administrativa enheter inte låg i samma stad som jag bodde, men eftersom det allra mesta sköts elektroniskt så var ju inte det något större hinder. Finansieringen var för min egen del inget avgörande hinder; forskningsgruppen stod för hälften och under merparten av tiden stod hemmakliniken/sjukhuset för den andra hälften. För övrigt var det precis samma upplägg som de hade för gruppens doktorander som arbetade på universitetskliniken. En fördel som jag upplevde var att jag som ensam doktorand på sektionen hemmavid (jag hade ytterligare en kollega på en annan sektion som också var distans-doktorand) var just det att jag var ensam i den positionen. Min forskningstid fick ju – som på alla andra ställen tänker jag – jämkas mot klinikens/sektionens behov av min närvaro, men jag behövde inte konkurrera med kolleLänskirurgins år gor om just sådan tid. Dessutom blev min forskningstjänst efter hand också något som kunde gagna kliniken, till exempel i handledandet av yngre kollegor, och även något som gjorde att kliniken syntes och representerades i andra sammanhang än den annars hade gjort; en slags positiv spin-offeffekt kan man säga. Dessutom upplevde jag också ganska tydligt att den kunskap som man under forskarutbildningen tillgodogör sig på olika vis ökar den vetenskapliga nivån på sektionen och kliniken på hemmaplan, vilket ju såklart är värdefullt på många plan.
Uppmaning
Så min avslutande uppmaning till er som arbetar utanför universitetsklinikens värld men som tänker och känner att ni inte vill ge upp möjligheten att bedriva forskning: sondera era möjligheter på hemmaplan, tag kontakt med de seniora forskare inom ert område som ni vill arbeta med, efterhör vad de har för projekt/ studier och hör om det finns intresse av att ha en doktorand på distans. Det finns goda möjligheter att det visar sig vara ett beslut som du kommer vara mycket nöjd med.