Den svenska neurokirurgins historia – kort men fascinerande!

2017-12-13 / Svensk Kirurgi / Volym 75 / Nr 6 / 2017

Även om det genomfördes framgångsrika trepanationer i det som nu är Sverige redan för minst 3000 år sedan, och runtom i världen finns det belägg för sådana sedan 12 000 år, så är det inte förrän i slutet av 1800-talet som de första framgångsrika operationerna i hjärnan ägde rum. Världens första neurokirurgiska specialisttjänst inrättades 1886 vid Queen Square, London, för Victor Horsley, som blev den förste att framgångsrikt operera tumörer i hjärna och ryggmärg. År 1901 utnämndes Harvey Cushing till associate professor of surgery vid Johns Hopkins Hospital i Baltimore med ansvar för kirurgin inom hjärna och ryggmärg. Genom att utveckla den operativa tekniken fullföljde och förfinade Cushing Victor Horsleys pionjärverk och blev som professor vid Harvard den ledande neurokirurgen i världen.

LEIF G SALFORD
leif.salford@med.lu.se
Seniorprofessor i neurokirurgi, Lund

Neurokirurgi i Sverige

I Sverige var det först i början av 20-talet som en ung allmänkirurg vid Serafimerlasarettet, Herbert Olivecrona, började intressera sig för möjligheten att operera hjärntumörer. Han genomförde sin första hjärntumöroperation 1922 och utvecklade på egen hand operationstekniken och det sägs att han under sitt liv utförde cirka 6000 sådana! Som allmänkirurg utvecklade han neurokirurgin till stor konst. Harvey Cushing imponerades av den självlärde svensken och bjöd honom över till Harvard. Olivecrona blev 1935 Sveriges förste professor i neurokirurgi och verkade som sådan fram till 1960 vid Serafimerlasarettet. Han utvecklade operationstekniken av acusticusneurinom och kirurgisk behandling av epilepsi. Tillsammans med endokrinologen Rolf Luft utvecklade han hypofyskirurgin. Herbert Olivecrona blev verkligen den svenska neurokirurgins fader! Hans lärjungar startade de nya neurokirurgiska kliniker som tillkom i Sverige: 1946 i Lund, Lars Leksell och Nils Lundberg; 1947 på Södersjukhuset i Stockholm, Olof Sjöqvist; 1953 i Göteborg, Gösta Norlén och 1963 i Uppsala, Einar Bohm. Inte bara svenskar, utan även ett stort antal neurokirurger från andra länder kom till Serafen för att lära och många blev ledare i sina respektive länder, till exempel Aarno Snellman i Finland, Edvard Busch i Danmark och Wilhelm Tönnis i Tyskland.

Lund

Till Lund kom alltså två välutbildade neurokirurger från Olivecronas klinik, den nyblivne docenten Lars Leksell och dr Nils Lundberg som fick tjänsterna som överläkare respektive underläkare vid den nya kliniken. Båda hade verkat som neurokirurger under finska vinterkriget (där Leksell skapat tången som bär hans namn) och båda blev stora nydanare inom Neurokirurgin. Lars Leksell utvecklade den stereotaktiska neurokirurgin och genomförde den första operationen i Lund 1949 med sin stereotaktiska ram för punktion av en cranio-pharyngeomcysta. Det var också i Lund som Leksell koncipierade och utvecklade strålkniven som bygger på att patientens huvud fixeras med en stereotaktisk ram varefter 200 strålar från den radioaktiva isotopen kobolt 60 riktas mot behandlingsområdet. På grund av Leksells arbete med gammakniven lämnade han för en period Lund varför det 1949 inrättades en andra neurokirurgisk klinik, NK B, med Nils Lundberg som överläkare. Första publikationen om strålknivskirurgi kom 1949 i tidskriften Acta Chirurgica Scandinavica under titeln The stereotaxic method and radiosurgery of the brain. Tillsammans med Börje Larsson, professor i strålningsbiologi i Uppsala, presenterade han den första prototypen av strålkniven, Leksell Gamma Knife, 1968. I dag finns Leksells Gamma Knife vid flera hundra sjukhus runt jorden. Leksell skapade också ultraljudtekniken för hjärndiagnostik. Den första kliniska ekoencephalografin någonsin gjordes av Leksell i Lund den 16 december 1953! Lars Leksell utnämndes till professor vid Lunds Universitet 1958. Han lämnade Lund 1960 för att efterträda Olivecrona som professor vid KI och chef för neurokirurgen vid Serafimerlasarettet. Leksell efterträddes på Lundaprofessuren av Nils Lundberg. Som chef för neurokirurgen A efterträddes Leksell av Stig Jeppsson. Nils Lundberg disputerade 1960 på en avhandling om det intrakraniella trycket (ICP). Han installerades som professor vid Lunds Universitet 1962. Nils Lundbergs forskning över kontinuerlig ICP registrering och patofysiologiska förlopp i hjärnan väckte med tiden stor internationell uppmärksamhet. Det andra internationella symposiet om intrakraniellt tryck förlades till Lund 1974 som en hyllning till Nils Lundbergs pionjärinsatser för intensivvården. Nils Lundberg genomförde på 60-talet operationer med patienten i hypotermi. Med atraumatisk operationsteknik kröntes hans kirurgiska verksamhet med lysande resultat vid en lång serie ingrepp mot acusticusneurinom (vestibularisschwannom). Nils Lundberg, som pensionerades 1974, insåg betydelsen av experimentell forskning om hjärnans ämnesomsättning och blodflöde och initierade i mitten av 60 talet ett hjärnforskningslaboratorium vid institutionen för neurokirurgi, av någon anledning kallat Forskning 4. Bo K. Siesjö hade en bakgrund inom fysiologin och erbjöds att vid NK B ta ansvar för detta laboratorium. Bo Siesjö fick en rådsprofessur 1974. Mer än 40 avhandlingar utgick från laboratoriet, sedermera kallat Laboratoriet för experimentell hjärnforskning. Många av neurokirurgins senare ledare fick sin vetenskapliga skolning här. Till exempel Lars Granholm, sedermera professor vid KI 75–88, Urban Pontén, professor Uppsala 82–89, Erik Kågström, chef vid Södersjukhuset på 80-talet, Leif G. Salford, professor i Göteborg 94–96 och Lund 1996–2011.

Stockholm

Södersjukhuset Stockholm fick en egen Neurokirurgisk klinik 1947, men redan 1942 hade Olof Sjökvist blivit konsulterande läkare för neurokirurgiska sjukdomar vid Sankt Eriks sjukhus. År 1943 flyttade den verksamheten till Södersjukhuset och blev egen klinik 1947. Olof Sjöqvist hade varit underläkare vid Serafimerlasarettets neurokirurgiska avdelning 1933– 38 och blev docent i neurokirurgi vid KI 1938. Han var extra överläkare vid provisorisk neurokirurgisk avdelning för finska krigsskador 1940. Han gick bort 1954 vid 53 års ålder.

Herbert Olivecrona med tacksamma patienter på 60-talet.

Göteborg

År 1953 startade Gösta Norlén neurokirurgiska kliniken vid Sahlgrenska sjukhuset och han var professor vid Göteborgs Universitet 1961–73. Redan 1944 hade han utfört de första lobotomierna i Sverige under sin tid på Serafimerlasarettet. Norlén var en briljant kirurg och utvecklade särskilt den vaskulära neurokirurgin. Han blev en av världens främsta auktoriteter på detta fält. Han var en stark ledare och är den hittills ende svensk som varit ordförande för WFNS (World Federation of Neurosurgical Societies), 1973. Norlén var en nästan professionell pianist som gärna underhöll sina gäster vid flygeln. Han efterträddes på professuren av Sten Lindgren som efterträddes av Jan Löfgren 1987–92.

Uppsala

Einar Bohm som utbildades av professor Olivecrona i Stockholm tillträdde den nyinrättade professuren i Uppsala den 1 juli 1962 för att bygga upp en neurokirurgisk klinik inom Akademiska sjukhuset. Den första patienten opererades den 16 januari 1963 och under professor Bohms ledning utvecklades sedan verksamheten till att bli en internationellt välrenommerad klinik. Tillsammans med Rune Hugosson, som rekryterats till kliniken från Stockholm, byggde Bohm upp en bred neurokirurgisk verksamhet. Professor emeritus Bohm firade sin 100-års dag den 1 februari 2017. Urban Pontén efterträdde Einar Bohm 1982 och verkade som professor till 1991. Också han hade fått sin grundutbildning i neurokirurgi hos Olivecrona. Han var den andre som disputerade vid neurokirurgens nyuppsatta experimentallaboratorium i Lund på 1960-talet. Han utvecklade med stor kraft neurointensivvården.

Nils Lundberg från tidigt 70-tal.

Lars Leksell med sin stereotaktiska ram.

Linköping

I Linköping startade den neurokirurgiska kliniken 1964 med Stig Jeppsson som chef. Han var biträ­ dande överläkare på neurokirurgiska kliniken i Lund 1955–1961. Avhandlingen om ultraljudsdiagnostik ledde till en docentur 1961 vid Lund universitet. Från 1961 till 1964 tjänstgjorde han vid Serafimerlasarettet i Stockholm. Det har sagts att han var en av de sista överläkarna av den gamla skolan med den ledarstil det innebar. Han var mycket lojal med sin personal och läkarstab men ställde också krav. Hans noggrannhet genomsyrade också arbetet med planering och uppbyggnad av den nya neurokirurgiska kliniken i Linköping.

Umeå

Den neurokirurgiska kliniken i Umeå öppnades 1969 av Carl-Axel Thulin, som 1945 börjat sina medicinstudier vid Karolinska Institutet och från 1951 på den nya medicinska högskolan i Göteborg. Under ett enda år, 1953, slutförde han sin läkarutbildning, disputerade för medicine doktorsgraden på en avhandling om motoriska funktioner i hjärnstammen och utnämndes till docent i fysiologi. Sin kliniska utbildning i neurokirurgi fick Thulin på Sahlgrenska sjukhuset. I början av 60-talet införde han den stereotaktiska operationsmetodiken i behandlingen av i första hand Parkinsons sjukdom. Han medverkade till bildandet av Svensk Neurokirurgisk Förening. År 1975 efterträdde han Nils Lundberg som professor i Neurokirurgi vid Lunds Universitet. År 1982 slutade han sin tjänst och verkade under ett antal år som consultant i neurokirurgi vid Military Hospital i Riadh, Saudiarabien. Liksom sin tidigare chef i Göteborg, Gösta Norlén, var Thulin en lysande pianist.

Många onämnda!

Ovan har jag berättat om den svenska neurokirurgins födelse och tidiga utveckling vid våra sex universitetssjukhus. Utrymmet tilllåter inte att berätta om alla de skickliga neurokirurger som vidareutvecklat specialiteten under åren som följt och som i dag verkar vid kliniker i världsklass. Jag har beskrivit några av våra största pionjärer och vad de åstadkommit.

När jag 1967 började min neurokirurgiska bana med ett underläkarvikariat vid neurokirurgen i Lund och 1969 fick tjänst som klinisk amanuens hos professor Nils Lundberg var neurokirurgins villkor oerhört annorlunda än dagens. Utöver den neurologiska undersökningen och röntgen hade man på den tiden mycket begränsade diagnostiska resurser: ekoencephalografi (tack vare Lars Leksell), luftencefalografi (komplicerad och inte ofarlig), angiografi (ofta med direktpunktion i carotis) och scintigrafi (ofta med flera dagars fördröjning för leverans av radioaktivt material). Mikroskopet användes inte vid operationerna men Nils Lundberg arbetade för att införa det. Man gjorde stora lambåer för att kunna orientera sig i hjärnan under operationens gång. I dag har vi datortomografi, sedan mitten på 70-talet, MRT sedan mitten på 80-talet, neuronavigation sedan 90- talet och våra resultat har kontinuerligt förbättrats i takt med den nya tekniken. Intensivvården har gjort mycket stora framsteg, ofta med stora insatser från neurokirurgins sida.

Jag har haft glädjen att verka inom neurokirurgin i mer än 60 procent av dess tillvaro som specialitet i Sverige. Detta gjorde att jag också hade förmånen att personligen träffa våra stora pionjärer vid kongresser och andra möten. Herbert Olivecrona, Lars Leksell, Gösta Norlén och inte minst Einar Bohm berättade generöst för oss unga kollegor om neurokirurgins barndom och sina egna insatser. I Lund hade jag förmånen att arbeta nära de skickliga och generösa seniora kollegerna Nils Lundberg, Erik Kågström, Lars Granholm, Urban Pontén, Niels Svendgaard (som efterträdde Granholm som professor vid KI).

Som överläkare och professor i Göteborg och Lund har jag haft glädjen att arbeta med många härliga, engagerade kollegor både inom kliniken och forskningen och jag känner stor tillförsikt att de mycket aktivt tar del i skapandet av den fortsatta fascinerande neurokirurgiska historien.