Skeppsläkare i Antarktis 100 år efter Jean-Babtiste Charcot
2017-12-13 / Svensk Kirurgi / Volym 75 / Nr 6 / 2017
Jean-Babtiste Charcot, 1867– 1936, blev fascinerad av de Antarktisexpeditioner som planerades vid sekelskiftet: Belgica Expedition, Southern Cross och Scotia Expedition. Han började med att köpa en 26 fot lång båt som han sedan bytte till en större som döptes till Pourquoi-pas. Hans far gick bort 1893 och han fick då ärva 400 000 guldfranc som han använde för att bygga ett forskningsskepp i första hand för att utforska Grönland. Skeppet döptes till Français helt byggt i ek och 150 fot långt. År 1896 gifte han sig med sondottern till Viktor Hugo som dock inte var lika intresserad av äventyr som han själv. Han fortsatte sin läkarpraktik i Paris men tyckte inte om att hans värde räknades i att han var son till den kände Charcot.
JOAR SVANVIK
joar.svanvik@liu.se
Linköping/Göteborg
Bland upptäckare i Antarktis under tidigt 1900-tal som Amundsen, Scott, Shackelton och Nordenskjöld fanns en fransk gentleman och läkare, Jean-Babtiste Charcot, son till neurologen Jean Martin Charcot. Han läste till läkare vilket hans far ville, blev färdig och praktiserade i Paris bland annat på La Salpetriere och på Pasteurinstitutet.
Polarexpedition
På våren 1903 kom nyheten att Otto Nordenskjöld med sitt fartyg Antarctic försvunnit i Antarktis och nu ändrade Jean-Babtiste sina planer. Han ville ta sig ner till Antarktis för att rädda Nordenskjöld. För att få medel ansökte han till Franska Vetenskapsakademin, Geografiska sällskapet och Naturhistoriska museet i Paris. Han fick visst stöd men den stora hjälpen kom när tidningen Le Matin publicerade hans planer. Han fick nu så mycket stöd att han kunde utrusta expeditionen. Han seglade iväg i augusti 1903. Väl framme i Buenos Aires fick han höra att Nordenskjöld och hans team hade blivit räddade. De kom till Buenos Aires i december och JeanBabtiste blev god vän med Otto. Françai avseglade till South Shetlands den första februari och fortsatte söderut men fick stora bekymmer med isberg samt en motor som krånglade. De gick in i en vik som de uppkallade efter den franska marinministern Lockroy som också var gift med Jean-Babtistes faster. Efter ett tag fortsatte de mödosamt söderut men isen gjorde det svårt. De stannade när de kom till 65:e breddgraden, i en skyddad vik och bestämde sig för att övervintra. Man var väl förberedd och byggde upp ett läger, byggde ett skydd, en utkiksplats och enligt loggboken högg man ut ett F i berget där Francais var fastlagd.
Hård vinter
Övervintringen blev äventyrlig när Français frös in: sjukdomar och män som gick vilse men alla överlevde. Charcot gav alla expeditionsmedlemmar en egen plats ombord. Man serverade middag på söndagarna enligt en skriven meny som också innefattade årgångsviner. För att fira julen 1904 tog Charcot med sig en grammofon iland och spelade för pingvinerna. När isen lossnade i november 1904 kunde man ta sig ut från den skyddade viken och Français gick vidare söderut och utförde kartläggning av hela västra Antarktis. Dessa kartor gjordes systematiskt och innehåller också hydrografisk information och används även idag.
M/S Expedition 2013. Fartyget är en före detta Finlandsfärja som ägs av ett kanadensiskt reseföretag, GAP, och är skrivet i Monrovia. Det används för resor bland annat till Arktis och Antarktis med betalande passagerare och ibland grupper av forskare. Fartyget är 104 meter långt och rymmer 130 passagerare och en besättning på 60 personer.
Läkarmottagning på M/S Expedition. Efter sex passager av Drake´s Sound får man god erfarenhet att behandla sjösjuka . Under en passage på två dygn blåste det 32 m/s och passagerarna fick stanna i sina hytter för att undvika olyckor. Skopolaminplåster orsakade hallucinationer hos två magra passagerare. I övrigt förekom en underbensfraktur, en fotledsfraktur, en handskada samt en del hjärtproblem.
M/S Expedition 2013
Jag hade tidigare varit skeppsläkare på M/S Expedition i Norra Ishavet. Våren 2013 blev jag inplanerad för tre resor till Antarktis från Ushuaia i södra Argentina. Då det är fler än 100 passagerare krävs det att det finns en läkare ombord. Passagerarna fick lämna in uppgifter om sjukdom och handikapp till rederiet i Canada och jag fick läsa dessa dagen för avfärden och under resan i Beagelekanalen där det inte var någon sjögång. Planeringen var att förebygga sjukdom och olycksfall och att genomföra träning i att ta på sig överlevnadsdräkt. Då salthalten i havet var på tre procent var vattentemperaturen -2,5 grader och man klarar inte många minuter innan man blir svårt nedkyld. Vi gick med M/S Expedition till Sydshetland där vinden hade lagt sig och sedan vidare till Port Lockroy och till den vik där man tror att Français låg 1904, 65°,5´,S, 64°,W. Enligt expeditionsledaren så hade man aldrig hittat markeringen med ett F i berget som beskrevs i loggboken. Vi gick ut med Zodiakerna och letade och så små ningom fann vi ett F på en klipphäll i viken mitt emot det torn av stenar som användes till utsiktsplatsen som markerade viken. Det var alltså här som Français var förtöjd 1904–1905!
Vad hände med Jean-Babtiste?
Han fortsatte så småningom sina upptäcksfärder, nu i Norra ishavet, med kartläggning och hydrografiska mätningar. Den 15 september 1936 gick dock hans fartyg Pourquoi-pas under när man skulle angöra land på Island vid en svår storm. Av de 44 männen ombord omkom Jean-Babtiste och alla övriga utom en. Charcot begravdes vid en statsbegravning i Notre Dame i Paris och hyllades som en gentleman, upptäckare, vetenskapsman och filosof.