Om att kunna och att inte kunna
2018-04-18 / Svensk Kirurgi / Volym 76 / Nr 2 / 2018
Under en lång kirurgkarriär samlar man kontinuerligt på sig värdefull kunskap och erfarenhet. Åke Andrén-Sandberg skriver om detta och liknar kunskap och erfarenhet vid en boll. Han poängterar också att kirurger inte bara opererar.
Åke Andrén-Sandberg
Borrby
ake.andrensandberg@gmail.com
Jag tycker om att likna kunskap och erfarenhet vid en boll. Den som är nöjd med det han eller hon kan behöver inte öka på volymen utan kan leva in i den lilla boll som finns.
Den sfäriska tryggheten
Nackdelen (men också tryggheten) är då att livet inte kommer att erbjuda några överraskningar och man kan med rätta säga: ”Det där får du fråga någon annan om, det kan inte jag.” Det kan generaliserat sägas bli ett lugnt liv och kanske passar för den mycket försiktiga människan. Vederbörande kan göra en god insats där han eller hon arbetar, men det leder inte till någon utveckling – inte av individen, inte av världen utanför. Inom kirurgin kan det liknas vid: ”Så här har vi alltid gjort och så gör vi nu.” I bästa fall kan det innebära att man alltid gjort rätt, men i sämsta fall kan det innebär att man gjort fel varenda gång.
Supersuperspecialisten
En nidbild av en kirurg kan vara den som utvecklar våldsamt sneda bollar. Den lilla bollen från grundutbildningen och AT-läkartiden finns kvar och blir inte större, men det utvecklas ett eller flera utskott – som kaninöron på barnens ballonger man köper på torget till hutlösa priser – som efterhand blir så stora att den lilla ursprungsballongen alldeles tycks försvinna. Exempel på det är paratyroideakirurgen som bara sysslar med övre vänstra körteln och blir världsmästare på den, men som tappar förmågan att ta blodtryck och inte vågar vara jour eller bakjour eftersom det skulle komma in en appendicit som behöver opereras. Naturligtvis måste det finnas specialister och vetenskapligt sinnade kirurger som utvecklar vår disciplin, men jag känner mig alltid bekymrad om de tappar förmågan att kunna ställa sin specialkunskap i ett helhetsperspektiv. Om kirurgin bara befolkas av super-superspecialister kommer vårt kunnande inte längre att bli användbart utom för en bråkdel av de vi är till för – patienterna.
Kunskap och perspektiv
Min drömkunskapsboll växer gradvis och någorlunda symmetriskt – kanske med någon eller några rimligt stora kaninöron åt något håll. Den kirurg vars boll beter sig så har störst möjlighet att kunna känna sig trygg i sitt arbete och har möjlighet att hjälpa många – och då inte bara sina patienter utan även sina kolleger. Kunskap baserad på vetenskap och egen erfarenhet (inkluderande de egna misstagen och framgångarna och kritiken av båda) är oumbärlig för den som vill vara en god kirurg. Den som dessutom har möjlighet att sätta denna kunskap och erfarenhet i ett utifrånperspektiv – vad vill de medborgare ha som betalar våra löner? Inser att ett visst mått av etik, socialmedicin, ekonomiskt tänkande med mera gör kunskapen ännu mer värdefull.
Att veta vad man inte vet
Allegorin med bollen får emellertid allra störst bärkraft när man ser på förhållandet mellan volymen och ytan av bollen. Alla har vi en gång lärt oss att volymen är lika med fyra gånger pi gånger radien upphöjt till tre, allt dividerat med tre, medan ytan av bollen är lika med fyra gånger pi gånger radien i kvadrat (kunde du det på rak arm – då har du mer kunskap kvar än dessa raders författare). Om vi emellertid bortser från våra falnande matematiska kunskaper så inses att ju mer vår kunskaps-erfarenhetsboll ökar i volym, desto större blir ytan mot det vi inte vet – och det är faktiskt själva avsikten med att skriva om kunskap. Visserligen är skillnaden mellan kunskap och icke-kunskap inte knivskarp, men jag vågar ändå hävda att den för mig blivit tydligare för varje år som gått, och för varje ny kunskap jag samlat på mig. Således gäller inte bara att jag vet vad jag vet, men jag vet numera också när jag inte vet, och det ger en säkerhet och trygghet i mitt agerande som jag saknade som ung kirurg.
Hyllsortering
Jag gillar att likna vårt minne vid en stor byrå där vi ständigt lägger in kunskaper på olika hyllor. I den översta finns det jag vet utan att jag ens behö- ver tänka efter, och i den närmast finner jag det som jag endast behöver tänka efter lite för att hitta (= koncentrerar mig på frågeställningen). Ju längre ner jag kommer desto svå- rare är det att hitta, och på hyllorna längst ned kan det finnas kunskaper som jag först efter många timmars omedvetet letande hittar (kanske mitt i natten!) – men jag vet i princip alltid om jag vet en sak eller inte. Direkt. Jag vet om jag kan namnet på Karl XIIs hund eller högerbacken i Brasiliens landslag vid VM 1958. Jag vet det även om jag inte kan säga det just nu. På samma sätt vet jag inte vad grannens barnbarn heter och jag vet inte hur många cylindrar en Renault Dauphine hade. Jag vet att jag inte vet.
Det olämpliga i att chansa
Som ung kirurg ser man det ofta som ett nederlag när man behöver fråga till råds – det kan kännas som ett tecken på att man inte är tillräckligt kunnig. Man borde kunna mera. Jag vet att det finns unga kirurger som hellre chansar än att fråga någon kollega och som inte vill ringa till bakjouren för att inte göra bort sig. Som äldre läkare är det skönt både att veta att man kan så mycket och att veta att man inte är en dålig människa eftersom man inte kan allt! Jämfört med de yngre är det naturligtvis ännu värre när kollegor i överläkarställning chansar, men då talar vi mer om en olämplig personlighet för att vara en självständigt praktiserande kirurg. Även unga kirurger har olika personligheter, men där finns det ändå en möjlighet att påverka beteendet genom att skapa en miljö som tillå- ter och uppmuntrar ett frågande och kunskapssökande. Här har verksamhetschefen och de ledande specialisterna ett obegränsat ansvar för hur de agerar.
Träget bokläsande och kritiskt tänkande
Som ung kirurg måste man lära sig yrket. Det gäller att lära sig vem som skall opereras (och hur de sjuka skall behandlas som inte skall opereras), det gäller att lära sig hur man opererar och hur man skall sköta de som blivit opererade (omedelbart postoperativt och under rehabiliteringen). Vi kirurger är inte de som bara opererar – vi är de som sköter människor med sjukdomar som ofta behandlas med kirurgi. För att göra det riktigt bra behöver vi verkliga kunskaper i anatomi, fysiologi och patofysiologi, och när det ges tillfälle skall det kombineras med insikt om etik, ekonomi, psykologi och liknande. Tyvärr får vi inte dessa kunskaper som genom övergjutning av en helig ande, utan vi får dom genom mycket arbete med patienter, träget bokläsande och kritiskt tänkande. Endast den som är fullärd behöver inte lära sig mer, men vi andra stackare får fortsätta kämpa mot ett ouppnåeligt mål, och att fortsätta fråga.
Var stolt över din kunskap och din erfarenhet, men se till att dessa aldrig blir hinder för dig att fråga andra till råds!
