Patrik Stoor In Memoriam
2014-09-29 / Svensk Kirurgi / Volym 72 / Nr 5 / 2014
En vän och mycket erfaren kärlkirurg har ryckts ifrån oss. Detta skedde alltför tidigt och saknaden efter vänskapen och kompetensen är stor. Kärlkirurgkollegorna Torbjörn Fransson och Katarina Björses försöker ge en skildring av en extraordinär vän och kollega.
Vi ser framför oss hur Patrik lutar sig tillbaka i stolen och lägger händerna bakom huvudet, för att i nästa stund utbrista i en klar analys av någon aktuell problemställning. Ofta var det något medicinskt problem som dryftades, men lika gärna diskuterades något annat ämne livligt och med stor kunskap. Patrik var alltid medicinskt påläst men framförallt mycket allmänbildad och vi minns långa diskussioner om historiska händelser, vetenskap, musik, litteratur mm. Han delade gärna med sig av sin kunskap, hade stor tilltro för andras förmågor, och hans intresse för handledning var stort och uppskattat. Utöver sin skarpsynthet och kunskap hade han också en väldigt särpräglad humor som ofta förgyllde våra samtal och operationer.
Patrik var en skicklig, närmast artistisk kirurg, som fick allt att se väldigt enkelt ut. Han hade lärt sig hantverket genom idogt och flitigt opererande och säkert med ovärderlig hjälp av sin konstnärliga förmåga. Vi har många fascinerats över hans skisser och teckningar men framförallt imponerats över hans gitarrspel och musikalitet när olika låtar tolkades, företrädesvis hårdrock, vilket han kunde allt om. Han var en perfektionist i musiken precis som i kirurgin och inget undgick hans känsliga öra.
En karriärmässig milstolpe för Patrik var ett intensivt år som traumakirurg hos professor Robbs i Durban, där man imponerades av hans förmågor och ville behålla honom. Han fick under denna korta tid en enorm kirurgisk erfarenhet, vilket medförde att inget kändes svårt operativt. Vi som var med kände alltid en stor trygghet med Patrik i såret.
Patrik blev Kalmar trogen under hela sin karriär ”trots” sin stora kirurgiska erfarenhet. Han var långa tider ganska ensam om att axla den kärlkirurgiska verksamheten, vilket periodvis var mycket slitsamt och medförde ett inte oväsentligt antal missade resor och andra privata aktiviteter. Som problemlösare för olika kollegor i kirurgiska sammanhang var han också ovärderlig.
Han bidrog starkt till att den endovaskulära utvecklingen var tidig i Kalmar då han lyfte fram andra kollegor i detta sammanhang. Han var mycket uppskattad bland patienterna vilket tydligt märks när man träffar patienter såväl som personal i Kalmar.
När Patrik inte var på arbetet trivdes han bäst hemma med sin familj och var helt förnöjd med att slå sig ned i sitt skottlandsinspirerade pubrum för att koppla av med musik, böcker, TV och en whisky.
Patrik lämnar ett stort tomrum efter sig hos familj, vänner, kollegor och inte minst bland patienter, vilka han levde och verkade för.
Torbjörn Fransson
Katarina Björses
