Docent Johan Westerdahl in memoriam

2014-05-07 / Svensk Kirurgi / Volym 72 / Nr 2 / 2014

En högt uppskattad kirurgkollega har allt för tidigt gått ur tiden. Kollegorna Per Hellman och Joakim Hennings ger oss en ömsint skildring av vännen, kirurgen, forskaren som mottagit Svensk Kirurgisk Förenings Stora Forskarpris 2008 och den engagerade ordföranden i Svensk Förening för Endokrinkirurgi.

Det var stjärnklart, minus 22 och midnatt. Vattnet i badtunnan var precis så varmt att man långsamt kunde sänka sig ner utan att bränna sig, och en kall öl stod på den snöiga kanten. I just den här stunden mådde alla bra, och Johan som satt bredvid också. Vi hade vår uppskattade SK-kurs i endokrinkirurgi i Vålådalen. Vi minns alla hur Johan trivdes i miljön, att undervisa, att träffa nya människor, att på de lediga stunderna åka skidor. Vi andra försökte följa med honom i den virvlande lössnön, såväl i Åre som i Trillevallen, där vi hade hittat en perfekt löpa långt ut till vänster nerifrån sett, oftast med helt orörd snö.

Vålådalskursen finns inte mer, och Johan finns inte heller, förutom i allas våra minnen. Han var en utmärkt analytiker som kunde lyssna på våra tillkortakommanden, och eftertänksamt komma med korta, kärnfulla och varma ord som stödde den sargade själen han hade framför sig. Han var lite av en ensamvarg emellanåt också, som hade sina egna uppsatta mål. Ett sådant mål var familjen som han värnade om mycket. Han var omåttligt stolt över sina fina
barn, till exempel över barnens framgångar i handbollen, och ägnade mycket tid och kraft åt det.

Vi minns stunderna i Vålådalen och badtunnan, och satt vi inte i där så blev det morgonbad i Falsterbo när vi kom på besök på sommarhalvåret. I Lund minns vi stunderna på Stortorget, där vi åt middag, och pratade genom livet på alla dess plan.

Vi som träffade honom i yrket, men utanför operationssalen, slogs över hans djupa kunskaper i sitt ämne, och uppenbara balans och noggrant övervägande inför val av operationsmetod eller operationsindikation. Där i badtunnan var det många gånger vi tänkte att vi borde operera tillsammans någon gång, men nu kommer det aldrig bli av.

Saknaden är enorm, det hela är ofattbart, och nästan dagligen när det plingar till av ett SMS i mobilen undrar man om det är Johan som hör av sig. Bara dagarna innan sin bortgång skickade han en bild på sig själv, lycklig i skidbacken i Champoluc med en öl i handen, med texten: ”Vi måste ses snart!”. Det hanns aldrig med, det blev inte ”snart”, det blev betydligt längre fram.

På tisdagen 25 februari ringde Jan Zedenius och sa: ”Jag kommer med dystra besked. Johan Westerdahl…”, och innan han hann säga mer kom tankarna farande. Han ska väl inte säga ” har avlidit…” men, han sa det obegripliga, som först blev som ett synnerligen dåligt skämt men som dessvärre visade sig vara sant.

Johan kunde ju inte dö! Han var full av liv, fun- derande, planerande för framtiden, i bästa kondition med en veckas skidåkning på hög höjd i Alperna precis bakom sig. Han skulle fylla 50 i april, och vi förberedde oss på att uppmärksamma detta. Och hur en sådan god vän rycks bort innan vare sig han eller någon annan hinner blinka är en stor förlust, framför allt för familjen förstås, men också för svensk kirurgi. Vi minns alla Johan för hans viktiga roll som endokrin- och sarkomkirurg, som familjefar, som synnerligen god vän med stor sorg i våra hjärtan. Du fattas oss, Johan.

För kollegor och endokrinkirurger,

Per Hellman

Joakim Hennings