Klinisk forskning – Vetenskapsteoretiska vandringar
2015-02-10 / Svensk Kirurgi / Volym 73 / Nr 1 / 2015
Johan Sundström, författare till boken ”Handbok i biomedicinsk forskning” kommer att under tolv nummer presentera nyckelbegrepp inom klinisk forskning i denna kolumn. Först ut är en del av de vetenskapsteoretiska begrepp som är bra att känna till.
JOHAN SUNDSTRÖM
johan.sundstrom@ucr.uu.se
Uppsala
En klinisk forskare måste precis som alla andra forskare känna till de vetenskapsteoretiska förhållningssätt och paradigm som förhärskar inom sitt forskningsfält. Historien har visat att paradigmbrytande forskning är den viktigaste, men även att paradigmbrytare sällan blir uppskattade efter förtjänst förrän efter långa tider ute i kylan. Detsamma gäller än i dag; forskning inom ett paradigm har lättare att få forskningsanslag och bli publicerad än forskning som bryter mot det, eftersom paradigmet har försvarare som gynnas av dess fortbestånd.
Gift dig med din fråga, inte ditt svar
Inom biomedicinsk forskning är positivismen det förhärskande förhållningssättet. Den har målet att utforma allmängiltiga lagar för fysiska fenomen och arbetar ofta med att försöka finna kausala samband mellan orsak och verkan. Den positivistiska vetenskapsskolan har även ett krav på att man ska hålla isär fakta och värderingar. Vetenskapens uppgift är att påvisa fakta som de är och inte tolka hur de bör vara. Som forskare i en positivistisk anda bör man vara medveten om de egna värderingarnas betydelse, så kallad personlig bias, och kunna skilja dessa från fakta. Forskaren ska vara opartisk och objektiv. Resultatet ska inte vara avhängigt den person som har utfört experimentet. Två forskare bör, om de studerar samma fenomen, komma fram till samma resultat. Det är bakgrunden till de långa metodbeskrivningar som brukar finnas i biomedicinska artiklar, och de skrivna och ofta oskrivna regler som finns kring genomförandet av biomedicinsk forskning, dvs. vilka metoder man ska använda samt hur och när.
Äkta eller artificiell intelligens
Ett tidigt och omtvistat förhållningssätt är den induktiva metoden, som innebär att man tämligen förutsättningslöst samlar in en mängd fakta från sitt problemområde och därefter försöker finna mönster som genererar teorier. Metoden lämpar sig för explorativa och deskriptiva studier. Det induktiva förhållningssättet har länge haft låg status inom biomedicinsk forskning men har dock i viss mån fått en renässans tack vare utvecklingen inom big data och genteknologi. Med hjälp av artificiell intelligens börjar man nu söka efter mönster i en stor mängd data på ett sätt som tidigare inte varit möjligt. Denna induktiva form av forskning kommer till en början snarare att generera hypoteser än att besvara dem.
En explorativ studie ska betraktas som en förberedande studie inom ett ämnesområde som är väsentligen outforskat. Behandlingen av insamlade data och redovisningen av resultaten blir därför oftast enkel. Eftersom explorativ forskning bara bör genomföras inom ett jungfruligt fält existerar inte historisk kunskap att falla tillbaka på. Det gäller bara att ta reda på att så är fallet, för i så fall bör en mer detaljerad och avancerad form av forskning utföras.
När man har avgränsat sitt intresse till ett specifikt problemområde kan man utföra en deskriptiv studie. Den syftar till att ge en bild av problemområdet. Oftast finns en outtalad förhoppning om att man genom sin beskrivande studie ska belysa ett fenomen som senare ska kunna påverkas. Explorativa och deskriptiva studier är ofta hypotessökande eller hypotesgenererande, det vill säga de genererar nya hypoteser.
Rimmar hypotes med verklighet?
Men det mest eftersträvansvärda förhållningssättet idag är den hypotetisk-deduktiva metoden, som Karl Popper beskrev 1934. Den innebär att man börjar med att formulera en hypotes. Sen listar man ut vilka de logiska konsekvenserna av den hypotesen borde vara (deduktion). Och till sist studerar man om de konsekvenserna rimmar med verkligheten. Om de inte överensstämmer måste man förkasta sin hypotes. Den hypotesprövande forskningen anses allmänt som den mest rigorösa formen av undersökning, och en stor mängd statistiska verktyg är utformade för att möta dess behov. Vi kommer att möta några av dem i denna kolumn i de närmaste numren av Svensk Kirurgi. Florence Nightingale är förstås mest känd för sitt revolutionära kliniska forskningsarbete, men hon bidrog också med viktiga statistiska och epidemiologiska upptäckter, och blev 1858 den första kvinnliga medlemmen i Royal Statistical Society.
Johan Sundström, Scientific Director, Uppsala Clinical Research Center (www.ucr.uu.se)