Mag-tarmkanalens cancersjukdomar
2015-02-10 / Svensk Kirurgi / Volym 73 / Nr 1 / 2015
Den snabba utvecklingen inom behandling av gastrointestinal cancer och tilltagande subspecialisering gör att fältet kan vara svårt att greppa för våra ST-läkare. Det är då glädjande att högkvalitativa sammanfattningar ges ut. Birger Pålsson har läst en välskriven och uppdaterad lärobok som han anser är värd stor spridning i vår kår
BIRGER PÅLSSON
birger.palsson@med.lu.se
Helsingborg
Kolorektala levermetastaser fler än tre innebar vanligen ”dödsdomen” för patienten när jag påbörjade min kirurgiska bana för 29 år sedan. Fluorouracil med leucovorin var det enda cytostatikum som kunde erbjudas för några månaders palliation. Jag påminns om ynnesten att få ha varit med om den omfattande utveckling som har skett inom terapi och palliation av gastrointestinal cancer under de förflutna åren när jag läser ”Mag-tarmkanalens cancersjukdomar”.
Under redaktion av professorerna i kirurgi Lars-Olof Hafström och Peter Naredi, samt i onkologi Bengt Glimelius, gås systematiskt de olika cancerformerna från esofagus till anus igenom i totalt 27 kapitel på 407 sidor. Delförfattarna tillhör de mest erfarna i landet inom sina områden och slutresultatet kan bara bli utmärkt! Varje cancerform presenteras grundligt avseende etiologi, symptom och diagnostik, följt av redovisningar av dels den kirurgiska terapin dels de onkologiska komplementen. Med önskvärd tydlighet framgår vikten av det initierade samarbetet mellan disciplinerna, inklusive MDTkonferenser (multidisciplinär terapikonferens). Till varje kapitel hör en väl avvägd, uppdaterad referenslista. Klokt är att redaktörerna har valt att i sju separata kapitel låta presentera genomgripande översikter över generella områden inom cancerhandläggningen, såsom bilddiagnostik, de generella principerna för kirurgi, strålning och kemoterapi samt riktade molekyler. Särskilt vill jag framhålla kapitlet om allmän ”Tumörbiologi” av Ingemar Ernberg, som på ett närmast medryckande sätt sammanfattar den massiva kunskapen inom fältet och ger den en biologisk relief. Likaså skall betonas ”Metabola förändringar vid gastrointestinal cancer” av Ulrika Smedh och Kent Lundholm, vilka beskriver kunskapsbasen om cancermetabolismens paradox (att cancern genom sin kakexi orsakar ”värdens” undergång) och de konkreta slutsatser man kan tillämpa kliniskt.
Det avslutande kapitlet om palliation av Bengt Axelsson är heltäckande och har en litterär-existentiell anstrykning, som stämmer till ödmjukhet av våra tillkortakommanden visavi våra patienter. De sista meningarna i kapitlet, liksom i boken, understryker vikten av information till och samtal med den cancersjuke: ”Den som vårdas i livets slutskede har ont om tid. I morgon eller efter helgen kan det vara för sent.”! Boken är konsekvent redigerad, vilket inte alltid är enkelt med 17 delförfattare, förutom de författande redaktörerna själva. Till detta kommer systematiska illustrationer med sammanfattande tabeller, teckningar och faktarutor. Som ivrig hobbyfotograf skulle jag dock gärna se ännu fler fotografier än nuvarande knappa 100- tal, de höjer avsevärt både pedagogiken och läsbarheten. Till nästa upplaga (att boken får en stor läsekets är jag övertygad om) önskar jag också ytterligare några kapitel för närmare fulländning. Haile Mahteme skriver nu utmärkt om pseudomyxoma peritonei, men jag saknar skrivning om övriga appendixtumörer, även om appendix-NET (neuroendokrina tumörer) berörs i ett annat avsnitt. Likaså tror jag ett sammanhållet, separat kapitel om handläggning av övriga metastasformer, förutom levermetastaserna (som, givetvis, Hafström och Naredi beskriver heltäckande), vore värdefullt, inte minst mot bakgrund av ökande frekvens lungresektioner av dylika.
Målgrupperna anges i baksidestexten till läkarstuderande, AT- och ST-läkare. Som ansvarig för termin 8 (”kirurgterminen”) i Helsingborg, kan jag bara dystert konstatera att utrymmet inom både kirurgin och onkologin för undervisning inom GI-cancer är kraftigt reducerat, trots dessa cancerformers omfattning och ökande botbarhet, så där blir funktionen främst som uppslagsbok. De båda andra målgrupperna instämmer jag helt i, och lägger gärna till även nyfärdiga specialister inom åtskilliga andra discipliner, inte minst primärvårdskollegor. Utvecklingen har alltså gått fort och jämfört med för 29 år sedan botar vi en avsevärt större andel och erbjuder bättre palliation åt de övriga av våra cancerdrabbade medmänniskor!