Klinisk forskning – Kartläggning av kunskapsluckorna
2015-04-15 / Svensk Kirurgi / Volym 73 / Nr 2 / 2015
Forskningens år fortsätter. Oavsett vilken väg man hittar fram till det område man vill forska i är det viktigt att identifiera de kunskapsluckor som finns. Johan Sundström beskriver här hur detta kan göras på ett strukturerat sätt i del två av vår forskningskolumn.
JOHAN SUNDSTRÖM
johan.sundstrom@ucr.uu.se
Uppsala
Förutom den vetenskapsteoretiska basen, som belystes i förra numret, behövs också en ämnesspecifik kunskapsbas. För klinikern har en särskild vetenskap, evidensbaserad medicin (EBM), utformats för att säkerställa tillgången till transparenta och objektiva sammanfattningar av kunskapsbasen. Eftersom EBMverktygen ligger den kliniska forskaren så nära är det mycket lämpligt att använda sig av dem här. Oavsett forskningsfält är det nämligen otroligt viktigt att vara säker på att man inte gör redundant forskning. Det är ett slöseri med resurser för forskare, forskningspersonal och finansiärer, och är dessutom oetiskt ur patienters och försökspersoners synvinkel.
Undvik resursslöseri
Den första publicerade rapporten av ett biologiskt samband eller en behandlingseffekt är ofta ett falskt positivt slumpfynd (Ioannidis, JAMA 2005;294:218). Publication bias innebär att positiva fynd för ett nytt biologiskt samband eller en behandlingseffekt är mer intressanta att rapportera för tidskrifter än negativa fynd. Att upprepa en banbrytande studie som någon annan redan gjort är alltså viktigt för att bekräfta eller vederlägga fynden. Och egentligen är ju studie nummer två som visar samma sak viktigare än nummer ett, eftersom sannolikheten för att fynden bara är ett slumpfynd då minskar; tyvärr uppskattas studie nummer två inte alltid efter förtjänst.
Men ytterligare studier av samma samband som tillför mycket lite evidens eller förståelse bör förstås undvikas. En mycket viktig men ofta förbisedd uppgift är därför att man innan studien påbörjas noggrant identifierar den lucka i kunskapsbasen som man själv kan fylla med sin studie. För att undvika resursslöseri föreslår Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) därför sedan länge att varje doktorsavhandling bör inledas med en systematisk litteraturöversikt som visar vad som redan är känt.
Var systematisk
Den systematiska litteraturöversikten följer en bestämd mall (t ex Moher BMJ 2009;339:b2535). Den innebär att minst två personer oberoende av varandra söker artiklar i minst två fördefinierade databaser (oftast Medline, EMBASE, Cochrane Central Register of Controlled Trials, Clinicaltrials.gov, och kanske även ansökningshandlingar hos FDA och EMEA) enligt ett fördefinierat protokoll med tydliga inklusions- och exklusionskriterier för vilka artiklar som är relevanta. Sen avgör de två personerna, oberoende av varandra, vilka sammanfattningar (abstract) som kan vara relevanta och vilka fulltextartiklar som ska beställas och läsas igenom. I nästa steg läser de, oberoende av varandra, igenom artiklarna och avgör vilka som platsar i analysen; tycker de olika i något steg konsulterar de en tredje person. Därefter extraheras data ur artiklarna, och om det finns tillräckligt många relevanta artiklar sammanvägs resultaten från de olika artiklarna i en metaanalys. Eftersom allt detta görs helt transparent och enligt ett definierat protokoll, kan vem som helst upprepa studien. På så sätt minskar risken för att forskarens egna önskningar eller jävsförhållanden påverkar resultaten. I mallen ingår också att man studerar möjlig publication bias och värderar varje enskild studies kvalitet och risk för bias.
Ställ bättre frågor – ge bättre svar
Först efter att man på detta noggranna sätt försäkrat sig om att man har identifierat en kunskapslucka som är värd att satsa forskningsresurser på bör man alltså kasta loss. Och en fördel med detta noggranna tillvägagångssätt är att man har blivit expert på evidensläget i ämnet redan innan forskningsstudien påbörjas. Och det är mycket användbart när man ska motivera forskningsprojektet, till exempel när man skriver ansökningar om anslag till projektet.
Johan Sundström, Scientific Director, Uppsala Clinical Research Center (www.ucr.uu.se)
