Universitetsöverläkartjänst – ovanlig idag, men den enda sluttjänsten på universitetsklinik i framtiden?

2015-04-15 / Svensk Kirurgi / Volym 73 / Nr 2 / 2015

Den kliniska forskningen hotas idag av såväl bristande incitament att forska, som av en stramare ekonomi i kombination med höga produktionskrav. Samtidigt ökar handledarbehovet inom ST- och kandidatutbildningen. För en del länssjukhus innebär regionalisering av läkarutbildningen en utveckling av den akademiska miljön, medan situationen för klinisk forskning vid universitetssjukhusen snarare försämrats över tid. I Linköping har man infört en ny sorts tjänst som universitetsöverläkare för att möta denna problematik. Per Sandström och Pär Myrelid redovisar här kort förutsättningar, finansiering, praktiska problem och förbättringsförslag av detta initiativ.

PER SANDSTRÖM
per.sandstrom@regionostergotland.se
Linköping

PÄR MYRELID
par.myrelid@regionostergotland.se
Linköping

Då Hälsouniversitetet i samarbete med Universitetssjukhuset i Linköping noterade sjunkande forskningsproduktion och att allt färre gick vidare till docentur och professur insåg de att detta behövde åtgärdas. Inom ramen för den större satsningen ”’Från student till docent” gjordes en separat strategisk satsning på den kliniska forskningen genom att stegvis inrätta ett antal Universitetsöverläkartjänster.

Utformning av tjänsten

Kirurgiska kliniken i Linköping kom med i andra omgången av tillsättningar med en tjänst under våren 2009. Totalt är planen att inrätta cirka 40 befattningar som Universitetsöverläkare. Tjänsten innebär i sig ingen högre lön utan istället möjlighet att lägga 30 procent av arbetstiden på akademisk verksamhet (forskning 20 % och undervisning 10 %). Forskningsdelen av tjänsten finansieras lika av produktionsenhet/kliniken och centrala LFoU-medel med tio procent vardera av lönekostnaderna (inklusive semesterlönekostnad) för full arbetstid. Undervisningsdelen finansieras med medel från Hälsouniversitetet och centrala medel, fem procent vardera. Uppdelningen mellan forskning och undervisning är förstås vald för att man skall ha möjlighet att uppnå docentkompetens. Tjänsten löper i sin nuvarande form på tre år med möjlighet att söka förlängning ytterligare tre år. Förlängning beviljas om man visat progress i sin forskning på förväntat sätt. Det är tänkt att en årlig avstämning ska ske mellan ämnesfö­ reträdaren och den anställde genom ett utvecklingssamtal. Denna del har inte fungerat fullt ut men skulle nog vara värdefull. Möjligheterna att ta ut sin forskningstid är helt beroende av den kliniska verksamheten samt de övriga sidouppdrag som man kan vara ansvarig för.

Tydligare uppdrag

Att på detta sätt få en viss tid inlagd i tjänsten för forskning har tydliggjort uppdraget och har underlättat diskussion med övriga medarbetare när det gäller schemaläggning. Uttaget av forskningstiden sker i samråd med kliniken för att fungera så smidigt som möjligt. Vissa har därför valt att lägga denna tid alla fredagar under terminerna men inget uttag under sommar eller julperioderna. Detta gör att två–tre veckor under terminen också skall avsättas till forskningstid, men denna del har det dock ofta varit svårare at ta ut på grund av den kliniska verkligheten. En tydlig nackdel med tjänstens upplägg är att den inte har någon mer formell koppling till universitetet, till exempel har man trots namnet ingen möjlighet att vara ansvarig huvudhandledare med mindre än att det också finns en Universitetsanställd bihandledare. Man är å andra sidan fri från andra universitetsuppdrag när det gäller undervisning eller institutionsinsatser.

Vem kan söka?

Tjänsten riktar sig till disputerade specialistläkare med en tydlig plan för fortsatt egen forskning med målsättning att nå docentur eller högre tjänst, men även docenter är berättigade att söka, då med målsättning att få forskningstid för att kunna meritera sig för professur. Som grund för den vetenskapliga bedömningen skall personen vara disputerad och ha dokumenterad pågående forskningsaktivitet efter disputation. Detta innebär att man skall ha minst två accepterade/publicerade vetenskapliga artiklar efter disputation varav den ena accepterats/ publicerats inte mer än ett år före ansökan. En särskild kommitté bedö­ mer om de sökande uppfyller tillräckliga krav på vetenskaplig kompetens och aktivitet baserat på Vetenskapsrå­ dets bedömningskriterier. Centrumchef och klinisk verksamhetschef beslutar sedan om tillsättning. Utanför detta bör man som sökande också kunna visa upp ett–två manuskript. Man skall också kunna visa upp en realistisk forskningsplan som sträcker sig över minst tre år, där det skall vara en tydlig koppling till klinisk nytta.

Förstärkning av klinisk forskning

Denna typ av tjänst har gett en klar förstärkning av den kliniska forskningen, och vi är övertygade om att Kirurgiska kliniken borde ha fler tjänster av denna typ. Då tjänsten är begränsad till sex år finns i dagsläget ingen naturlig fortsättning om man då inte redan hunnit meriterat sig till professor under tidsperioden. Risken är här att man får återgå till full klinisk tjänst och då inte längre har möjlighet att handleda uppbundna doktorander eller fullfölja den egna forskningen. Här borde man värdera den pågående forskningen och handledarskapet och möjligen förlänga ytterligare en period för att personen skall kunna nå professorskompetens.

Tjänsten riktar sig till personer som vill vara kvar i kliniken och samtidigt fortsätta med klinisk forskning. Med den utveckling vi ser inom kirurgin idag på Universitetssjukhusen och de målsättningar vi ser från högre instanser tror jag denna typ av tjänster bör finnas i långt högre utsträckning på universitetsklinikerna och på sikt borde kanske skall alla sluttjänster vara Universitetsöverläkartjänster.